ond ande hade jag däremot icke att tillgå. Hans ursprung, hans tillvaro, hans natur och väsen, och framför allt hans benägenhet till det onda och lust att även förföra oss därtill — allt detta var lika många gåtor för min av naturen harmlöse och godartade vilde. Den stackars gossen bragte mig själv en gång genom en helt naturlig och oskyldig fråga i sådan förlägenhet, att jag knappast visste, vad jag skulle svara honom. Härmed förhöll sig på följande sätt.
Jag hade länge och allvarligt talat med honom om Guds storhet; hans allmakt, hans avsky för synden; hurusom han var en förtärande eld för de orättfärdiga; att han, som skapat oss alla, även kunde i ett ögonblick tillintetgöra oss och hela världen. Härtill lyssnade Fredag med största uppmärksamhet och allvar. Därpå övergick jag till kapitlet om djävulen, framställande honom såsom Guds fiende i människornas hjärtan, — en fiende, som begagnar sig av all sin ondska och stora begåvning till att omintetgöra försynens goda avsikter och störta Kristi rike i världen.
— Men, invände Fredag, då Gud är så stark, så stor, är icke han mycket starkare, mycket mäktigare än djävulen?
— Jo, visserligen, Fredag, svarade jag; Gud är starkare än djävulen; han är herre och domare även över djävulen, och därför bedja vi till Gud, att han skall nedslå djävulens gärningar och giva oss kraft att motstå denne vår lede fiendes frestelser samt göra hans onda anslag om intet.
— Men, invände åter Fredag, om Gud mycket starkare, mycket mäktigare än djävulen — varför Gud då inte döda djävulen, och så hindra honom göra mera ont?
