216
Denna fråga försatte mig verkligen i det största bryderi, och fastän jag nu var en gammal man, var jag likväl helt ung såsom lärare och föga förfaren i konsten att lösa kvistiga religiösa spörsmål; — sådana som t. ex. det ifrågavarande. Jag visste ej heller till en början, vad jag skulle svara min skarpsinnige lärjunge, varför jag låtsade mig icke hava hört hans fråga; men han å sin sida var alltför angelägen att få ett svar för att förgäta den. Följaktligen återupprepade han frågan i nästan samma ordalag som förut. Under tiden hade jag likvisst hunnit hämta mig något ur mitt bryderi, och hade nu följande svar till hands:
— Gud skall slutligen strängt straffa djävulen; denne vår ärkefiende skall förvaras till domen, då han kommer att störtas i den bottenlösa avgrunden, där en evig eld väntar honom.
Men härav blev icke Fredag tillfredsställd; kastande mina egna ord tillbaka på mig, utbrast han:
— Förvaras? Slutligen? — mig icke begripa. Varför icke döda djävulen nu? Varför icke döda för länge sedan?
— Du må lika gärna fråga mig, genmälde jag nu, varför Gud icke dödar dig eller mig, då vi synda mot honom och göra det illa är inför hans ögon! Men vi bliva bevarade, på det vi må kunna ångra oss och sålunda undfå syndernas förlåtelse.
Efter att en stund hava begrundat detta svar, utbrast han ivrigt:
— Visst, visst, så det vara: så du, så jag, så djävulen och alla andra syndare — alla bevaras, alla ångra, Gud förlåta alla!
Nu hade jag sannerligen råkat illa ut för Fredag och stod där fullkomligt svarslös inför min lärjunge! Härav fördes jag emellertid till den insikten, att om även de förnuftiga varelserna på naturlig väg kunna ledas till att erkänna och dyrka Gud, de likväl endast genom en gudomlig uppenbarelse äro i stånd att vinna kunskap om Jesus Kristus och om den genom honom åvägabragta frälsningen. Jag upprepar, att vi endast genom uppenbarelse från himmelen kunna fatta Jesu medlarekall och det nya förbundets natur samt nödvändigheten för oss av en förespråkare inför Guds tron. Därför äro Guds ord eller vår Herres och Frälsares Jesu Kristi evangelium samt den Helige Andes hälgande inflytelse på våra hjärtan absolut nödvändiga för att bibringa oss en frälsande kunskap om Gud.
På denna grund nödgades jag avbryta samtalet mellan mig och Fredag; jag reste mig hastigt från min plats, som om andra göromål påkallade min uppmärksamhet. Härpå sände jag Fredag bort i något ärende, så att jag blev ensam. Allvarligt bad jag nu till Gud, att han måtte giva mig förmåga att rätt handleda denne stackars vilde, på det att min undervisning måtte lända honom till välsignelse och slutligen föra honom in på den sanna frälsningens väg. »O, helige Fader», slutade jag min bön, »låt din
