220
ligt nog, icke in att tänka, att möjligen någon eller några personer av fartygets besättning blivit räddade i land, varför jag endast bad Fredag om en beskrivning på själva båten.
Han gav mig även en ganska god sådan; men först då han med en viss iver utropade: — Vi rädda de vite männen från drunkna, gick det upp ett ljus för mig.
Intresserad sporde jag honom, huruvida i båten funnos några vita män.
— Ja visst, svarade han, båten full av vita män.
— Huru många? frågade jag.
I stället för svar räknade han på fingrarna till sjutton.
— Men vad blev då av dessa vita män? återtog jag.
— De leva; de bo hos mitt folk, genmälte Fredag.
Detta samtal väckte en hel mängd nya föreställningar hos mig, ty jag föll genast på den tanken, att dessa män möjligen tillhört besättningen på det fartyg, som strandat i närheten av min ö. Då de sågo, att fartyget var räddningslöst förlorat, kunde de mycket väl hava tagit sin tillflykt till räddningsbåten, och, anförtroende sig åt vågornas gunst, slutligen hava landat på denna av vildar bebodda kust.
Härefter frågade jag Fredag mera omständligt, vad som blivit av de vita männen. Han försäkrade, att de fortfarande voro vid liv och hade vistats bland vildarna vid pass fyra års tid.
— Mitt folk låta dem bo för sig själva och giva dem livsmedel, avslutade han.
— Men säg mig, Fredag, invände jag, huru kommer det till, att icke ditt folk dödar och uppäter de vita männen?
— Nej, sade han, de hava blivit broder med dem — d. v. s. enligt vad jag trodde mig förstå, att de slutit vänskapsförbund med varandra. Därefter tillade han:
— De icke äta människor, utom då de slåss. Härmed ville han säga, att de aldrig äta andra människor, än dem de tillfångatagit i striden.
Vid ett tillfälle några månader efter detta samtal hade jag med Fredag företagit en utflykt till öns östra sida och bestigit toppen av det bärg, varifrån jag, såsom förut är omtalat, en gång varseblivit Amerikas fastland. Liksom då rådde nu ett klart och lugnt väder. Plötsligt överraskades jag av, att Fredag, som en stund uppmärksamt betraktat fastlandet, började hoppa och dansa och högljutt ropa på mig, som var på något avstånd ifrån honom. Jag sporde honom, vad i all världen sted på?
— Oh, roligt, mig vara glad! utbrast han, där se mitt land, där mitt folk!
Jag såg en utomordentlig glädje avspeglad i hans anlete; hans ögon tindrade, och hela hans utseende vittnade om en så stark sinnesrörelse, att jag
