för honom krutets egenskaper. En kniv, som jag förärade honom, bragte honom i formlig förtjusning. Slutligen förfärdigade jag en gördel åt honom och gav honom en yxa att bära däruti, såsom ett verktyg, vilket var nyttigt icke allenast som vapen vid förefallande behov utan även i många andra fall.
Jag berättade nu för Fredag om de europeiska länderna, särskilt om mitt fädernesland, England. Jag beskrev vårt liv, vår gudsdyrkan, vårt umgänge med varandra, samt huru vi utrustade fartyg till jordens alla länder. I sammanhang härmed omnämnde jag det skeppsbrott, som förorsakat min hitkomst, och visade honom stället, där vårt fartyg strandat. Nu fanns emellertid intet igen av vraket — det hade för länge sedan blivit slaget i spillror och till sista plankan bortfört av vågorna. Jag lät honom även se lämningarna av vår räddningsbåt, som vi förlorade vid vår olyckliga flykt — densamma, som jag en gång med anlitande av hela min styrka förgäves sökt rubba. Den var nu efter så många år nästan helt och hållet sönderfallen. Vid åsynen av denna båt tycktes Fredag bliva mycket fundersam, ty han stod en lång stund och betraktade den utan att säga ett ord. Jag frågade honom slutligen, vad han tänkte på.
— Mig se en sådan båt lik denna komma till stranden till mitt folk, svarade han.
Jag kunde på en god stund icke fatta hans mening; men sedan jag närmare utfrågat honom, fick jag veta, att en gång en båt, sådan som denna varit, strandat vid kusten av det land, där hans stam bodde. Den hade, enligt hans utsago, drivits dit av vidriga vindar. Genast kom det för mig, att något europeiskt fartyg lidit skeppsbrott utanför deras kust, samt att räddningsbåten kommit loss och drivit i land. Dock föll det mig, egendom-
