230
alltifrån barndomen stått på krigisk fot till densamma, vadan han ägde laglig rätt att anfalla dem; men vad mig själv beträffade, kunde jag icke förebära en dylik ursäkt.
Dessa föreställningar gjorde ett så mäktigt intryck på mig, att jag, då vi slutligen nalkades målet för vår marsch, fattade det beslutet att endast gömma mig i närheten av vildarna, på det jag måtte kunna iakttaga deras barbariska förehavande, och icke på något sätt ingripa däri, såvida icke omständigheterna föranledde mig därtill.
Med denna föresats inträngde jag 1 skogen och gick med yttersta varsamhet, tätt följd av Fredag, fram till skogsbrynet på den sida, som låg närmast vildarna. Ett litet framskjutande parti av skogen dolde mig för deras blickar.
Viskande befallde jag Fredag att gå fram till ett stort träd i själva skogskanten för att bakom detsamma söka utspeja, vad kannibalerna togo sig till. Han gick, och efter några ögonblick återvände han med underrättelsen, att man från trädet i fråga tydligt kunde iakttaga vildarna och deras förehavanden. De voro för tillfället mangrant samlade omkring sin eld i färd med att uppäta en av fångarne. En annan fånge, näst i ordningen att bliva slaktad, låg fjättrad på marken ett stycke ifrån dem. Dessa underrättelser bragte åter mitt blod i kokning. Fredag berättade vidare, att denne sistnämnde fånge icke var någon av hans stamförvanter utan en av de skäggige män, vilka, såsom han förut omtalat, en gång landstigit på deras kust. Blotta omnämnandet av den vite, skäggige mannen under dylika omständigheter fyllde mig med en obeskrivlig fasa; jag begav mig genast till trädet och varsnade tydligt genom min kikare en vit man, en europé, som bunden till händer och fötter låg på själva havsstranden, Hans fjättrar utgjordes av någon sävart, och han hade kläder på sig.
Omkring femtio meter från min nuvarande plats såg jag ett annat träd med några buskar bakom. Jag beslöt att gå dit, emedan detta ställe låg närmare vildarnas lägerplats. Ehuru på det högsta uppretad, lade jag dock band på min vrede och beslöt att icke överila mig. Genom att göra en liten omväg kunde jag osedd nå det nyssnämnda trädet, och väl ditkommen hade jag en friare utsikt över kannibalerna, vilka här befunno sig på ungefär sjuttiofem meters avstånd från mig.
Ej ett ögonblick var nu att förlora, ty nitton stycken av de förhatliga varelserna sutto tätt sammanpackade på marken och de övriga tvenne voro just sända för att giva den stackars kristne mannen dråpslaget och föra honom, kanske bit för bit, till elden. Just som de böjde sig ned för att lossa banden kring hans fotleder, vände jag mig till Fredag och sade:
— Nu, Fredag, gäller det. Gör precis som jag säger dig!
Fredag lovade det.
