— Nå väl, Fredag, fortfor jag, giv noga akt på mig och gör alldeles som jag, var riktigt uppmärksam!
Därpå satte jag ifrån mig den ena av musköterna och jaktbössan, Fredag likaså. Med den andra musköten tog jag säkert sikte på vildarna och bjöd Fredag göra detsamma. Sedan jag frågat honom, om han var färdig, och fått ett jakande svar, kommenderade jag:
— Nå, sikta noga! Och nu — ge fyr! I samma ögonblick tryckte även jag av.
Fredag siktade i själva verket så mycket bättre än jag, att för hans skott tvenne av vildarna fingo bita i gräset och trenne blevo sårade, under det jag endast fällde en och sårade två.
Läsaren kan lätt tänka sig, vilken förfärlig uppståndelse dessa båda skott åstadkommo i lägret. De av vildarna, som icke voro sårade, rusade häftigt upp från sina platser och stirrade förfärade omkring sig, icke vetande, vart de skulle fly, ty de hade ingen aning om, från vilket håll döden kom.
Fredag följde mig oavlåtligt med ögonen för att i enlighet med min befallning iakttaga mitt handlingssätt och rätta sig därefter. Så fort de första skotten voro lossade, kastade jag ifrån mig musköten och grep jaktbössan; Fredag följde omedelbart mitt exempel. Han såg mig spänna hanen och sikta; han gjorde så med.
— Nå, är du färdig, Fredag? frågade jag för andra gången.
— Ja, herre, svarade han.
— I Guds namn då — ge fyr! kommenderade jag ånyo. Och i samma ögonblick, liksom förra gången, lossade även jag mitt skott ibland de bestörta kannibalerna.
Som våra bössor denna gång voro laddade endast med svanhagel eller små pistolkulor, stupade allenast tvenne av vildarna, men flera sårade löpte omkring, tjutande och skränande likt rasande djur. Alla de sårade voro betäckta av blod, och de flesta av dem livsfarligt skadade; efter en liten stund föllo även ytterligare trenne till marken utan att likväl vara fullkomligt döda.
Efter att hava ställt ifrån mig den nyss avskjutna bössan och fattat den andra, laddade musköten, sade jag till Fredag:
— Kom nu och följ mig!
Modigt åtlydde han uppmaningen, och störtande fram ur skogen, visade vi oss plötsligt för våra fiender. Så snart jag märkte, att de varseblivit oss, upphov jag ett väldigt härskri och befallde Fredag göra på samma sätt. Skyndande mig så fort jag kunde — vilket i förbigående sagt icke var särdeles fort, så tungt beväpnad som jag var — sprang jag rakt fram till det arma offret, vilket, såsom jag förut nämnt, låg på stranden emellan kannibalernas lägerplats och havet. De tvenne vildar, som gått för att slakta fången, hade lämnat honom i förskräckelsen över våra första skott och flytt ned i en av kanoterna, dit
