232
även trenne av de övriga tagit sin tillflykt. Jag vände mig nu till Fredag och befallde honom att springa ned till stranden och skjuta på dem; han förstod mig genast, och sedan han tillryggalagt vid pass fyrtio meter, stannade han och sköt. Jag trodde först att han dödat dem alla fem i samma skott, ty jag såg, huru de föllo ned i en hög i båten; men snart reste sig hastigt tvenne av dem, och av de återstående tre voro två döda och den tredje så svårt sårad, att han låg som död på båtens botten.
Under det min trogne Fredag var upptagen med denna krigiska manöver, tog jag fram min kniv och avskar den stackars fångens fjättrar. Efter att hava lossat hans händer och fötter, uppreste jag honom och sporde på portugisiska, vem han vore. Han svarade på latin »Christianus», d. v. s. en kristen; men han var till den grad utmattad och medtagen, att han knappast kunde stå på sina ben eller ens tala. Jag framtog nu rombuteljen ur min ficka och räckte honom den med uppmaning att dricka, vilket han även gjorde. Därpå gav jag honom ett stycke bröd, varmed han ävenledes höll till godo
Då jag nu frågade honom vad landsman han var, svarade han Espagnol, d. v. s. en spanjor. Vederkvickt av de förfriskningar, jag bjudit honom, lät han mig medelst alla möjliga tecken förstå, i vilken stor tacksamhetsskuld han stode till mig för sin räddning.
— Senor, sade jag uppbjudande hela min kunskap i spanska spåket, låt oss
