238
Under hela den tid Fredag var hos spanjoren iakttog jag, huru som han varannan minut eller oftare vände huvudet åt sidan för att övertyga sig om, att hans far befann sig på samma plats och i samma läge som han lämnat honom. Då slutligen en gång hans spejande ögonkast icke kunde upptäcka den älskade fadern, sprang han hastigt upp utan att säga ett ord och ilade bort till kanoten med denna för honom så utmärkande snabbhet, att man knappast tyckte honom vidröra marken med fötterna. När han kom fram fann han emellertid, att hans far endast lagt sig ned för att vila sina trötta lemmar, varför han genast återvände till mig. Jag föreslog nu spanjoren att med Fredags hjälp stiga upp, om det var honom möjligt, och låta sig ledas ned till båten för att i densamma föras vidare hem till vår bostad, där jag ville giva honom nödig vård. Men Fredag, som var en kruftfull ung man, löste alla svårigheter genom att helt ledigt taga spanjoren på sin rygg och bära honom bort till båten, i vilken han varsamt nedsatte honom bredvid sin far. Därpå rodde han utmed stranden fortare än jag kunde gå, och det fastän en ganska stark vind blåste.
Sedan Fredag lyckligt och väl hamnat med sina båda sjuka passagerare i vår lilla vik, lämnade han dem kvar i båten och sprang för att hämta den andra kanoten. Då han passerade förbi mig, ropade jag an honom och frågade varthän han ämnade sig.
— Gå och hämta mera kanot, blev hans svar, varefter han satte i väg som en stormil — ty sannerligen jag kan få för mig, att någonsin människa eller häst löpt fortare än han. Också anlände han till viken med denna andra båt nästan lika fort som jag. Då han nalkades land, viftade han glättigt åt mig, och sedan han lagt till, kom han för att hjälpa våra nya gäster ur båten. Båda voro emellertid fullkomligt oförmögna att på egen hand förflytta sig, vadan min stackars Fredag icke visste, vad han skulle taga sig till med dem.
Efter en stunds funderande hittade jag emellertid på en utväg att reda oss ur vår förlägenhet. Sedan vi så bekvämt som möjligt nedsatt våra stackars sjuklingar på stranden, tillsade jag Fredag att följa mig, varefter vi snart förfärdigade ett slags handbår att lägga dem på. Medelst denna forslade vi dem båda samtidigt hem till vår bostad.
Men sedan vi äntligen anlänt med vår börda till den yttre vallen eller palissaden, råkade vi i större bryderi än någonsin. Det var nämligen omöjligt för oss att få de sjuka över vallen, och jag ville på inga villkor bryta ned den. Därför började jag åter fundera på något sätt att reda oss ur denna nya klämma, och snart hade jag saken klar. Med Fredags tillhjälp uppslog jag på kortare tid än tvenne timmar ett trevligt litet tält, som vi först täckte med gamla segelduksstycken och därpå med lövruskor. Inuti detta tillredde vi tvenne bäddar av rishalm med filtar över och under. Detta lilla tält var belä-
