get på den öppna platsen emellan min yttre fästningsvall och den av mig planterade lunden, om vilken jag förut talat.
Nu var min ö befolkad, och jag tyckte mig till och med vara ganska rik på undersåtar. Jag roade mig ofta med att anställa betraktelser över, huru lik en konungs min ställning i själva verket var. Först och främst var hela landet min rättmätiga egendom, vars besittningsrätt ingen kunde bestrida mig. För det andra var jag självskriven härskare och lagstiftare över mitt folk, vars alla medlemmar hade mig att tacka för sitt liv, det de också utan tvekan skulle hava offrat för min skull, om så erfordrats.
Något som föreföll mig ganska egendomligt var att, änskönt jag endast ägde trenne undersåtar, de likväl — åtminstone i närvarande ögonblick — bekände sig till tre skilda religioner; ty Fredag var en protestant, hans far en avgudadyrkare och kannibal, och spanjoren en katolik. Emellertid tillstadde jag i förbigående sagt, en fullkomlig samvetsfrihet i alla mina besittningar.
Efter att sålunda hava skaffat mina båda stackars befriade fångar tak över huvudet, började jag tänka på att giva dem något till livs. Till den ändan befallde jag Fredag att ur vår jord gå och hämta en årsgammal get, vilken vi slaktade. Av det i små bitar sönderskurna köttet tillredde jag därefter en kraftig och välsmakande anrättning, bestående av kött och soppa, vilken senare jag försatte med litet korn och ris. Kokningen verkställdes på samma öppna plats, där det nya tältet var beläget, ty jag plägade icke uppgöra eld inom fästningsvallarna. Då anrättningen var färdig, inbar jag den i tältet, varefter jag slog mig ned vid det av Fredag inburna bordet och spisade middag tillsammans med mina gäster, dem jag på alla sätt sökte uppmuntra och roa. Fredag tjänstgjorde härvid som min tolk, särskilt vad hans far beträffade; men även emellan mig och spanjoren förmedlade han samtalet, enär denne senare ganska väl kunde uttrycka sig på vildarnas språk.
Sedan vi ätit, befallde jag Fredag att taga en av kanoterna samt resa och hämta skjutvapnen, vilka vi i hastigheten kvarlämnat å slagfältet, och påföljande dag lät jag honom begrava de fallna vildarnas lik, vilka eljest, utsatta för den brännande solens strålar, snart skulle hava förpästat luften. På samma gång fick han även begrava de rysliga lämningarna efter kannibalernas festmåltid — ett arbete, som jag själv omöjligen skulle kunnat utföra; ja, jag skulle icke ens kunnat uthärda åsynen av dessa avskyvärda rester. Fredag fullgjorde punktligt och ordentligt alla de uppdrag jag gav honom, och han utplånade så fullständigt alla spår efter vildarnas besök, att jag icke skulle igenkänt platsen, om icke de nämnda träden i skogens utkant kännetecknat den.
Därpå började jag samtala med mina båda nya undersåtar. Först lät jag Fredag fråga sin far, vad denne hyste för tankar angående de fyra vildarnas
