246
mig, ty dessa människor voro ingalunda dem vi väntade, och vi kunde ännu icke veta, huru vida de voro vänner eller fiender.
Därefter återvände jag till min borg för att hämta kikaren, av vilken jag hoppades vinna närmare upplysningar. Såsom vanligt då jag ville göra iakttagelser utan att själv bliva sedd, begav jag mig upp på toppen av mitt bärg; och knappt hade jag satt foten därstädes, innan jag tydligt varseblev ett för ankar liggande fartyg, som kunde befinna sig på omkring tolv kilometers avstånd i sydsydost från min ståndpunkt, men endast vid pass åtta kilometer från stranden. Jag tyckte mig finna, att det var en engelsman, och den förut omnämnda båten syntes var en engelsk barkass.
Ehuru jag erfor en obeskrivlig glädje vid åsynen av detta fartyg, som efter allt att döma förde en engelsk besättning — landsmän och följaktligen vänner till mig — ombord, kände jag mig likväl på samma gång häftigt upprörd och orolig. Jag kan ej förklara, huru det kom sig, men säkert är, att vissa hemliga misstankar uppstodo inom mig, bjudande mig att vara på min vakt. Först och främst föreföll det mig högst besynnerligt, att ett engelskt fartyg förirrat sig till denna del av världen — till en trakt, som icke berördes av någon av de vanliga handelsvägarne, och jag visste, att det icke drivits hit av vidriga vindar. Var detta fartyg verkligen engelskt och dess besättning engelsmän, så syntes det mig högst sannolikt, att de icke uppsökt denna plats i någon god avsikt; och säkrast vore det för mig att tills vidare hålla mig dold, där jag var, tills jag hunnit övertyga mig om, att jag icke i motsatt fall möjligen kunde komma att falla i tjuvars och rövares händer.
Må ingen förakta dylika hemliga aningar, vilka stundom varna oss för en fara, där vi minst skulle vänta någon sådan! Jag är viss om, att ingen, som med öppen blick går genom livet, skall kunna förneka att varningar av detta slag mången gång givas oss. Mig synas de vittna om en osynlig andevärld, med vilken vi stå i en viss, hemlighetsfull förbindelse; och de väsen, som befolka densamma, måste vara vänligt sinnade mot människan — de må för övrigt vara av vad beskaffenhet som hälst.
Det nu ifrågavarande tillfället bekräftar på ett för mig personligen högst övertygande sätt mina här ovan uttalade åsikter. Ty om jag ej låtit varna mig till försiktighet av denna hemlighetsfulla stämma, varifrån den nu än härledde sig, hade jag varit ohjälpligt förlorad och råkat i en vida svårare belägenhet än någosin förr, såsom läsaren snart skall finna.
Länge hade jag icke stått på min post, förr än jag kunde iakttaga, huru de rodde båten längs stranden, liksom hade de sökt något passande landningsställe. De rodde emellertid icke långt nog för att komma till min lilla hamn, där jag en gång inlöpte med mina flottar, utan landstego på ett ställe av stranden vid pass åtta hundra meter därifrån. Detta var min lycka, ty hade de träffat på min hamn, skulle de ha landstigit så att säga vid min dörr och
