upptäckt min borg, varefter jag på nåd och onåd varit överlämnad åt deras godtycke. Sedan de väl kommit i land, märkte jag tydligt, att de fleste av dem voro engelsmän; en eller två trodde jag vara holländare, vilket dock icke visade sig vara fallet. De utgjorde inalles elva man, av vilka trenne voro obeväpnade och — som jag tyckte — fängslade; de upptogos även såsom fångar ur båten av de fyra eller fem män, som först landstego.
Så snart de trenne fångarna satt foten i land, såg jag den ene av dem göra de häftigaste åtbörder, liksom av grämelse och förtvivlan, eller som om han velat inlägga sin kraftigaste gensaga mot den behandling, för vilken han var utsatt. Även de båda andra fångarne visade sig mycket upprörda, ehuru icke till den grad som den förstnämnde; de nöjde sig med att alltemellanåt upplyfta sina händer emot himmelen. Denna syn gjorde mig på det högsta förvirrad, ty jag kunde icke förstå, vad här föregick.
Plötsligt utropade Fredag, som uppmärksamt iakttagit främlingarnas förehavande: O, herre! Du se engelska män äta fångar, lika väl som vilda män!
— Vad säger du, Fredag, svarade jag; tror du då, att de ämna äta upp dem.
— Ja visst, återtog Fredag, de äta upp dem.
— Nej, nej, min käre Fredag, sade jag; visserligen fruktar jag storligen, att de ämna mörda dessa stackars fångar; men du kan vara övertygad om, att de icke skola uppäta dem.
