248
Emellertid kunde jag icke klargöra för mig, vad detta uppträde egentligen hade att betyda. Darrande av fasa väntade jag varje ögonblick att bliva vittne till de trenne fångarnas dödande. Vid ett tillfälle såg jag även, huruledes en av skurkarna upplyfte sin med en stor sabel beväpnade hand, liksom för att nedhugga ett av de arma offren. Härvid överfölls jag av en frosskakning, och jag kunde icke tro annat, än att den sålunda hotade nästa ögonblick skulle rulla i sitt blod framför den obarmhärtige mördarens fötter. Vad jag nu innerligt önskade, att jag haft spanjoren och den med honom avreste vilden hos mig! Jag överlade med mig själv, om jag icke på något sätt skulle kunna rädda de stackars männen. Vore det icke möjligt för mig att nalkas de usla skurkarne inom skotthåll, utan att de upptäckte mig? Efter allt vad jag kunde märka, medförde de inga skjutvapen.
Slutligen fann jag på en utväg. Efter att med harm hava bevittnat den skändliga behandling, som de stackars fångarna fingo röna av dessa äreförgätne sjömän, såg jag de senare åt skilda håll sprida sig inåt ön, liksom om de velat undersöka densamma. Jag märkte även nu, hurusom de trenne olycklige männen hade frihet att gå, varhälst de behagade; emellertid satte de sig ned på marken, efter allt utseende intagna av en dyster förtvivlan.
Vid denna anblick erinrade jag mig livligt första dagen av min egen vistelse på ön, huru jag då förtvivlat blickat omkring mig och ansett mig själv hopplöst förlorad. Jag mindes, vilka rysliga farhågor jag hyste och huru jag tillbragte hela första natten i ett träd, av fruktan att bliva dödad och uppäten av vilda djur. Liksom jag vid detta tillfälle icke visste om min nära förestående räddning från hungersnöd, tack vare denna underbara försynens skickelse, varigenom vårt förolyckade fartyg drevs så nära stranden, att jag blev i stånd att från detsamma hämta livsförnödenheter för en längre tid; så hade icke heller dessa stackars förtvivlade män någon aning om, huru nära de voro sin räddning och huruledes de snart skulle finna ett bord, dukat i ödemarken för deras räkning. De visste icke, att de — just i samma ögonblick då de funno sin belägenhet hopplös och ansågo sig själva förlorade — icke desto mindre befunno sig i en ställning av fullkomlig säkerhet, och att de inom kort skulle få sanna ordspråket: Då nöden är störst, är hjälpen närmast.
Det är därföre klart, att lika litet som vi kunna förutse, vad som skall hända oss här i världen, lika stor orsak hava vi att tryggt förlita oss uppå världens store Upphofsman, som alltid kärleksfullt sörjer för sina skapade varelser, så att dessa även under de svåraste omständigheter skola finna anledning nog till tacksamhet mot honom. Ofta skola de sålunda erfara, att de vid tillfällen av nöd och betryck äro närmare sin räddning än de kunna förmoda; ja, till och med att det, som de säkrast trodde skola leda till deras fördärv, mången gång just blir medlet till den efterlängtade räddningen.
Vid det tillfälle, då sjömännen landstego på ön, hade tidvattnet uppnått sin
