Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
255

ytterliga förvåning; men framför allt uttalade dock kaptenen sin beundran över mina fästningsverk och över den skicklighet, varmed jag förstått att dölja anläggningarna. Ingen, påstod han, skulle utanför den lilla lunden kunna ana, att där bakom dolde sig en mänsklig boning. Denna lund, planterad för nära tjugu år sedan, hade under tiden uppvuxit till en riktig skog, så tät, att den var ogenomtränglig överallt, utom där min lilla slingrande gångstig löpte fram igenom densamma.

Jag berättade vidare för kaptenen, att detta visserligen var min borg och mitt residens, men att jag, i likhet med de flesta furstar, även hade ett lustslott, dit jag kunde draga mig tillbaka, så snart ledighet från regeringsärendena det medgav. Det var min förhoppning, fortfor jag, att även där en gång vid tillfälle få se honom, kaptenen, såsom min ärade gäst; men för närvarande var vår uppgift att uttänka något sätt, huru vi bäst skulle kunna överrumpla och återtaga fartyget. Han höll visserligen med mig härom, men förklarade på samma gång, att han för sin del icke hade någon aning om, huru detta skulle kunna gå för sig. Ännu funnos nämligen ombord icke mindre än tjugusex män, vilka alla, såsom deltagare i en sammansvärjning eller ett myteri mot sin lagliga myndighet, förverkat sina liv och således skulle komma att göra ett förtvivlat motstånd vid varje vårt försök att återvinna fartyget: Ty de visste blott alltför väl, att de, en gång besegrade, voro hemfallna åt galgen, så snart de uppnådde England eller någon av de engelska kolonierna. Vi voro således alldeles för få för att med någon utsikt till framgång våga anfalla ett så stort antal förvildade sällar.

Jag tog kaptenens ord i övervägande och fann, att han talat mycket förståndigt. Skulle vi lyckas bemäktiga oss fartyget, måste det ske genom list eller överrumpling, och stor skyndsamhet var dessutom av nöden. På en gång föll det mig in, att det icke kunde dröja länge förrän skeppsbesättningen, undrande vad det blivit av deras kamrater och barkassen, skulle utskicka en annan båt till ön för att taga reda på orsaken till dröjsmålet. Med all sannolikhet skulle de denna gång misstänka någon fara och beväpna sig bättre, varför det gällde att vara på vår vakt. Kaptenen medgav, att denna min förmodan hade goda skäl för sig.

— Vad vi nu först och främst ha att göra, fortfor jag, är att borra barkassen, som ligger där nere på stranden, och bortföra allt, som finnes uti den, på det den icke vidare må kunna sättas i sjön. Även detta mitt förslag vann kaptenens bifall.

Följaktligen begåvo vi oss ned till barkassen och borttogo de vapen, som voro lämnade ombord, tillika med dess övriga innehåll, vilket utgjordes av en butelj konjak, en butelj rom, några stycken skeppsskorpor, ett kruthorn samt ett stort stycke socker, vägande mellan två och tre kilo och förvarat