256
i en segeldukspåse. Allt detta var för mig särdeles välkommet, i synnerhet sockret, av vilket jag varit i saknad sedan flera år tillbaka.
Efter att hava bragt dessa saker i säkerhet (vad beträffar åror, mast, segel och roder, så hade vi redan förut bortfört dem), slogo vi ett stort hål i barkassens botten, på det den i alla händelser måtte bliva kvarlämnad å ön. Ty jag hyste, sanningen att säga, just icke stora förhoppningar om, att vi skulle bliva i stånd att återtaga fartyget; utan min avsikt var att, sedan det avseglat, kunna reparera barkassen och använda den för en resa till de Små Antillerna, sedan vi under vägen först upptagit våra vänner spanjorerna, vilka jag allt fortfarande hade i mina tankar.
Sedan vi fört båtens innehåll i land, drogo vi den med förenade ansträngningar så högt upp på stranden, att den låg utom gränsen för tidvattnets uppstigande. Därpå gjorde vi, som sagt, ett hål i bottnen av barkassen, stort nog för att icke medgiva en allt för hastig reparation, i händelse fartygets besättning skulle falla på den tanken att söka få den flott. Efter väl förrättat värv satte vi oss ned och började överlägga, vad vi nu skulle taga oss till, då på en gång ett kanonskott från fartyget tog vår uppmärksamhet i anspråk. Omedelbart därefter hissades en flagga ombord å skeppet — uppenbarligen till signal för barkassens manskap att återvända. Då emellertid, av lätt förklarliga skäl, intet svar följde på denna uppmaning, avlossades flera skott efter varandra och flaggsignalerna upprepades. Gagnlös möda! Barkassen var och förblev borta.
Slutligen iakttogo vi med tillhjälp av våra kikare, huru som förberedelser för nedfirandet av ännu en båt träffades å fartyget. Efter en stund sågo vi den sätta ut i riktning mot vår ö, och då den kommit tillräckligt nära, funno vi dess besättning utgöra icke mindre än tio man, medförande skjutvapen.
Som fartyget låg nära tio kilometer från stranden, hade vi gott tillfälle att uppmärksamt iakttaga de män, vilka nalkades i båten. Vi kunde till och med tydligt urskilja deras anletsdrag, all den stund tidvattnets strömningar fört dem ett gott stycke öster om den första båtens kosa, vadan de en god stund nödgades ro alldeles utmed stranden för att kunna landa på samma ställe som de först utskickade. Kaptenen igenkände dem följaktligen allesammans, och han begagnade tillfället att för mig omtala, huru som bland dessa tio karlar funnos trenne hederliga män, vilka av de övriga tvingats att deltaga i myteriet. De andra sju, och bland dem högbåtsmannen, vilken tycktes vara anförare för den lilla skaran, voro däremot lika vilda sällar som trots någon annan av fartygets besättning, varför den gode kaptenen högligen fruktade, att de skulle bliva oss övermäktiga.
Småleende invände jag, att män i vår belägenhet icke borde giva insteg åt fruktan, ty hurudan utgången än bleve, vare sig död eller liv, kunde vi
