Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

därför tala med min far om, att jag skulle få göra en sjöresa, och om jag ej tyckte om detta yrke, skulle jag efter min återkomst stanna hemma och genom dubbel flit taga igen den tid jag förspillt.

Min mor blev mycket upprörd av mina ord och sade sig säkert veta, att det ej skulle tjäna till något att tala med min far om saken, emedan han aldrig skulle giva sitt samtycke till något, som vore till min skada. Hon undrade på att jag, efter det samtal jag nyligen haft med min far, kunde tänka på att fasthålla vid mitt beslut. Men om jag nödvändigt ville löpa i fördärvet och ej kunde hållas tillbaka av något, så finge jag skylla mig själv. Mina föräldrars samtycke kunde jag aldrig hoppas vinna; ej heller skulle jag kunna säga, att min mor lånat sitt öra till något, som var min far emot.

Fastän min mor sålunda vägrade att framföra mitt ärende till min far, fick jag dock sedermera höra, att hon för honom återgivit hela vårt samtal. Det hade vållat honom stort bekymmer, och med en djup suck hade han yttrat: »Pojken kunde bliva lycklig, om han stannade hemma, men om han begiver sig ut i världen, blir han den olyckligaste varelse på jorden. Jag kan inte giva mitt samtycke därtill.»

Jag höll ut hemma nästan ännu ett helt år, men vägrade ståndaktigt att binda mig vid någon bestämd sysselsättning, utan sökte så ofta sig göra lät övertala mina föräldrar att frångå sin motvilja mot det yrke, till vilket min håg så avgjort stod. Så en dag, då jag var i Hull, dit jag händelsevis och utan särskild orsak begivit mig, träffade jag en av mina skolkamrater, som skulle till London med ett fartyg, vilket tillhörde hans far. Han frågade mig, om jag ej ville följa med — det skulle inte kosta mig någonting. Vid avresan från hemmet hade jag ej ämnat att nu sätta min plan i verket, men då nu tillfälle erbjöd sig, tvekade jag ej; och utan att rådgöra med mina föräldrar eller ens underrätta dem, begav jag mig åstad. Ja, jag bad ej ens om Guds välsignelse, och i en olycklig stund var det i sanning, som jag den 1 september 1651 gick ombord på det till London destinerade fartyget.

Jag tror knappt att någon ung äventyrares olyckor börjat tidigare och fortsatt längre än mina. Skeppet hade ej hunnit längre än utanför Humbers mynning, innan det började blåsa starkt och sjön gå hög. Som jag aldrig förr varit ute på havet blev jag både sjuk och rädd. Jag började nu allvarligt tänka på vad jag gjort och hur rättvist jag blivit träffad av himlens dom för det jag egensinnigt lämnat mitt föräldrahem och svikit min plikt. Mina föräldrars alla goda råd, min fars tårar och min mors böner kommo mig nu i sinnet, och mitt samvete, som då ej hunnit bliva så förhärdat som sedermera, förebrådde mig mitt visade förakt för goda råd och min olydnad mot Gud och mot min fader.

Emellertid tilltog stormen och sjön gick mycket hög, ehuru detta var ett intet mot vad jag sedan fått uppleva. Men jag var då så ung och oerfaren;