jag trodde att varenda våg skulle uppsluka mig och att skeppet strax gick till botten. I denna min ångest gjorde jag många löften och fattade det beslut, att om Gud ville bevara mitt liv och jag åter komme i land, så skulle jag begiva mig direkt till min far och aldrig i hela mitt liv vidare sätta min fot på ett däck. Jag ville lyda hans råd och aldrig mera kasta mig i sådana faror och olyckor. Jag insåg nu tydligt, hur rätt han haft i sitt påstående, att medelklassens ställning i livet var den bästa: huru lugnt och bekvämt hade icke han framlevat sina dagar, han som aldrig varit utsatt för sjöns faror! Jag beslöt att likt den förlorade sonen återvända till min fader.
Dessa kloka och förståndiga tankar fortforo så länge stormen varade, ja, t. o. m. något längre. Men följande dag mojnade vinden, sjön vart lugnare, och jag började bliva litet van vid den. Jag var dock mycket allvarlig hela dagen och dessutom en smula sjösjuk; men mot kvällen klarnade himlen; stormen lade sig alldeles, och en utmärkt vacker afton följde. Solen gick ned klar och steg nästa morgon strålande upp; vinden var svag och sjön låg lugn, och när solens strålar spelade över vågorna, tyckte jag mig aldrig ha iakttagit något skönare skådespel.
Jag hade sovit gott under natten och var nu fullkomligt fri från sjösjuka samt vid gott mod. Med förvåning betraktade jag sjön, som dagen förut varit så upprörd, men nu låg där så stilla och leende.
Mina goda föresatser skulle snart prövas, ty min kamrat, som förmått mig att följa med, kom fram till mig, slog mig på axeln och sade:
— Nå, Bob, hur mår du? Jag tror verkligen du var rädd för den där lilla smulan blåst i går natt!
— Kallar du det en liten smula blåst? frågade jag. Det var ju en förfärlig storm.
— En förfärlig storm! skrattade han. En sådan stackare du är! Det var ingenting annat än en frisk bris, som hjälpte oss ett bra stycke framåt. Men du är bara en sötvattenssjöman, Bob. Kom nu, så ska vi slå det där ur hågen och brygga oss en bål punsch. Ser du inte vilket utmärkt väder det nu är?
Det gick mig som det vanligen plär gå; punschen gjorde mig drucken, och alla mina löften, min ånger och mina beslut för framtiden dränktes i denna enda natts utsvävningar. Liksom sjöns yta återtog sitt jämna utseende och icke vidare bar något spår efter stormen, så förgingo även min fruktan och de i nöden gjorda löftena. Visserligen kommo de allvarliga tankarne stundom tillbaka, men jag visade dem ifrån mig och hängav mig åt dryckenskap och lättsinnigt umgänge, och på fem eller sex dagar besegrade jag mitt samvete så fullständigt jag gärna kunde önska för att icke vidare oroas därav. Men jag hade ännu en prövning att genomgå, och som i sådana fall vanligen plär ske, berövade mig försynen varje möjlighet till undskyllan; ty om jag ej ville taga varning av det redan skedda, skulle den nästa påminnelsen bliva sådan, att
