258
nämligen Fredag och jag, kaptenen och hans båda följeslagare samt de tvenne frigivna fångarna. Som vi alla voro väl beväpnade, betvivlade jag ingalunda, att vi gott skulle kunna bestå en dust med de tio karlar, som voro i antågande, och det så mycket troligare, som dessa, enligt kaptenens utsago, ibland sig räknade trenne rättskaffens män, vilka utan tvivel genast skulle nedlägga vapen eller övergå på vår sida, så snart de fingo ställningen klar för sig.
Emellertid hade de tio sjömännen anlänt till den plats, där den första båten landat. Sedan de alla landstigit, drogo de upp båten efter sig — något, som jag med stor tillfredsställelse iakttog. Jag hade nämligen i förstone fruktat, att de försiktigtvis skulle föredraga att ankra en liten bit utanför kusten samt vadande begiva sig i land, sedan de kvarlämnat en eller två män till båtens bevakning — i vilket fall vi icke skulle kunnat bemäktiga oss den. Så snart de väl kommit i land, skyndade de alla bort till barkassen, och läsaren kan lätt föreställa sig deras gränslösa förvåning vid upptäckten, att deras kamraters farkost icke allenast var fullkomligt tom, utan till på köpet borrad i sank!
Efter att en stund med häpna miner hava betraktat varandra och synbarligen utbytt gissningar angående orsaken till detta överraskande sakernas tillstånd, utbringade de med ansträngande av hela kraften hos sina lungor några rop, vilka sannerligen kunnat väcka stenarna till liv. Men förgäves — intet svar nådde deras lyssnande öron. Därpå samlade de sig i en grupp och avfyrade samtidigt en salva från sina bössor, vilken trängde till våra öron och gav genljud i skogen; men därmed var också allt förbi. De fångar, som förvarades i grottan, kunde näppeligen höra knallen, och de som voro hos oss hörde den visserligen men vågade naturligtvis icke giva något svar.
De tio männen blevo så bestörta över denna oförklarliga tystnad, att de efter vad vi sedermera erforo beslöto att återvända ombord på fartyget och berätta, att de först utskickade kamraterna blivit mördade till sista man och deras barkass borrad i sank. Vi sågo dem även skjuta ut båten i vattnet och allesamman ånyo stiga uti den.
Kaptenen blev vid denna anblick högligen upprörd, ty han fruktade, att de nu ärnade återvända till fartyget och avsegla i den övertygelsen, att de förgäves eftersökta kamraterna på ett eller annat sätt omkommit. I så fall vore fartyget, som han så säkert hoppats återvinna, ohjälpligen förlorat för honom. Snart inträffade emellertid något, som gav hans fruktan en annan riktning.
Sjömännen hade nämligen icke rott långt ifrån stranden, förrän vi fingo se dem komma tillbaka igen, synbarligen efter en rådplägning, som bringat dem på andra tankar. De kvarlämnade nu trenne män i båten, varefter
