vid en jämförelse med vårt närvarande ovissa tillstånd räkna den såsom en befrielse. Därpå erinrade jag honom om alla de underbara skickelser, vilka träffat mig under min långa, händelserika levnad, och frågade, om han icke ansåge vår slutliga räddning värd att våga något för.
— Minnes ni icke, min herre, fortsatte jag, huruledes ni för blott en liten stund sedan framkastade den tanken, att jag blivit bevarad och uppehållen på denna ö, endast för att komma i tillfälle att rädda ert liv? Den tycktes då ingiva er hopp och förtröstan. — För min egen del, tillade jag, finner jag endast en omständighet beträffande utsikterna för vår räddning, varmed jag icke är riktigt belåten.
— Och den är? frågade kaptenen.
— Att det, såsom ni nyss nämnde, ibland våra fiender finnes trenne hederliga män, vilkas liv vi böra skona. Ty hade de samtliga tillhört de brottsligas antal bland er besättning, skulle jag hava trott, att försynen avskilt dem för att giva dem i edra händer. Ni kan emellertid vara förvissad om, att var och en, som kommer i land här, tillhör oss, och hans liv eller död beror på hans uppförande mot oss.
Dessa med käckhet och tillförsikt uttalade ord ingöto nytt mod hos kaptenen, och vi grepo oss nu ivrigt an med det arbete, som förelåg oss.
Redan i början, då vi varseblevo båten sätta ut ifrån fartyget, hade vi vidtagit nödiga mått och steg för att bringa våra fångar i säkerhet inom lås och bom. Tvenne av dem, på vilka kaptenen föga litade, ställde jag under Fredags särskilda uppsikt med befallning, att de skulle föras till grottan i skogen, varest de voro tillräckligt långt avlägsna från krigsskådeplatsen. Vid denna fångtransport biträddes Fredag av en av de båda män, vilka befriats på samma gång som kaptenen. Fängslade, men försedda med nödiga livsmedel, kvarlämnades fångarna i grottan med det löftet, att de, så framt de förhöllo sig lugna, om en eller tvenne dagar skulle återfå friheten. Om de däremot försökte att fly, hotades de med att utan förskoning bliva nedskjutna. De bedyrade, att de skulle uppföra sig på bästa sätt, och visade sig mycket tacksamma för den goda behandling de fingo röna, i det Fredag icke blott försåg dem med livsmedel, utan även med ljus av vår egen tillverkning, och dessutom på allehanda sätt sörjde för deras trevnad, så långt de under förhanden varande förhållanden rimligen kunde påräkna. För större säkerhets skull lämnades de i den övertygelsen, att Fredag höll vakt framför grottans ingång.
De övriga fångarna behandlades ännu bättre, änskönt tvenne av dem fortfarande höllos fjättrade, alldenstund kaptenen icke vågade tro dem mer än nätt och jämnt. De återstående båda fingo däremot, tack vare kaptenens förord, träda i min tjänst, sedan de likväl först avlagt ett högtidligt löfte att leva och dö med oss. Vår lilla armé utgjordes sålunda av sju man,
Robinson Crusoe. 17
