260
Länge och med stor otålighet väntade vi nu på, att de skulle avlägsna sig från sin viloplats. Vår missbelåtenhet med ställningen hade stegrats hart när till förtvivlan, då äntligen de rådplägande funno för gott att avbryta sina ändlösa meningsbyten; de stego upp och vandrade ned till stranden igen samma väg de kommit. Av allt framgick, att deras fruktan för de faror, som måste vara förbundna med denna ö, var så stark, att de, givande sina kamrater förlorade, beslutat genast återvända ombord på fartyget och så snart sig göra lät avsegla med detsamma.
Så snart jag såg dem begiva sig nedåt kusten till, förstod jag, att de uppgivit allt vidare sökande och nu ämnade lämna ön för att icke mera återvända. Detta var också verkligen deras avsikt, efter vad jag sedermera erfor. Då jag delgav kaptenen mina misstankar, blev han ytterligt nedslagen och orolig; men i samma ögonblick hade jag uttänkt en krigslist, som skulle förmå sjömännen att vända om, och vilken även fullkomligt lyckades.
Jag befallde nämligen Fredag och styrmannen att begiva sig väster om den lilla viken i riktning mot det ställe, varest vildarna landstigit den dag, då Fredag räddades. Så fort de anlänt till en kulle vid pass åtta hundra meter från platsen ifråga, skulle de stanna och ropa så högt de förmådde samt dröja kvar tills de märkte, att sjömännen hört dem. Men genast då dessa svarade skulle de, utan att vid något tillfälle visa sig för männen, begiva sig i en stor halvcirkel djupt inåt skogen och medelst fortsatta rop locka sjömännen så långt inåt ön som möjligt. När denna avsikt väl var vunnen, borde de närmaste vägen återvända till oss.
Sjömännen höllo just på att stiga i båten, då Fredags och styrmannens rop nådde deras öron. Ögonblickligen lämnade de båten och skyndade tillbaka upp på stranden, där de stannade under utbringande av några kraftiga hallå. Då svar genast följde, började de springa utmed stranden i riktning mot de hörda ropen, d.v.s. åt väster. Snart hindrades de emellertid i sitt lopp av den förut omnämnda lilla viken, den de icke kunde gå över, emedan flodtiden var inne och vattenståndet högt. De ropade då till de i båten kvarlämnade männen att skyndsamt komma och sätta dem över. Detta var just vad jag väntat. Jag iakttog, att de rodde snett över viken inåt land till, vadan de, då båten nådde motsatta stranden, befunno sig ett gott stycke från vikens mynning. De inlöpte i en liten naturlig hamn eller inskärning i stranden, där båten fastgjordes vid en trädstubbe. Denna gång kvarlämnade de endast tvenne män till båtens bevakning. Allt gick således fullkomligt efter min önskan.
Nu ansåg jag tiden vara inne för mig och mina fyra följeslagare att blanda oss i leken. Lämnande Fredag och styrmannen att efter bästa förmåga uträtta sitt uppdrag, skyndade vi oss så fort vi förmådde, men med iakttagande av den största försiktighet, ned till viken och det ställe, där
