båten låg. Ett, tu, tre överraskade vi de båda männen, innan de ens hade en aning om någon fara. Den ene låg på stranden, den andre i båten. Den förstnämnde, färdig att insomna, störtade yrvaken upp, varvid kaptenen, som gick främst, kastade sig över honom och slog honom till marken. Därpå befallde han den andre att giva sig, såvida han icke föredroge att dö på fläcken.
Det behövdes sannerligen högst få underhandlingar för att övertyga denne ensamme man om klokheten av att giva sig, då han såg fem beväpnade män över sig och därtill sin ende kamrat fallen. Dessutom var han en av de tre män, vilka hade mindre del i myteriet än den övriga besättningen; följaktligen icke endast underkastade han sig ganska beredvilligt, utan slöt sig även sedermera av uppriktigaste hjärta till oss.
Under tiden utförde Fredag och styrmannen med sådan skicklighet och framgång det värv, som blivit dem anförtrott, att de, alltjämt ropande och hojtande, lockade den sökande skaran från bärg till bärg och från skog till skog, och icke allenast grundligt uttröttade de arma männen, utan även slutligen förde dem till ett ställe, varifrån de icke kunde hinna tillbaka till båten före mörkrets inbrott. Då äntligen upphörde de båda präktiga gossarna med sina lystringsrop och skyndade att uppsöka oss, själva i högsta grad medtagna av den ansträngande marschen och de ideliga ropen.
Allt vad vi nu hade att göra var att invänta de återvändande sjömännen och överfalla dem i mörkret, då vi kunde vara säkra på att vinna en fullständig seger. Det dröjde flera timmar, innan de kommo tillbaka; långt innan de voro framme hörde vi emellertid de främsta uppmana dem, som gingo bakom, till större skyndsamhet, varpå dessa knotande gåvo till svar, att de omöjligen kunde gå fortare, enär de voro till det yttersta medtagna och så uttröttade, att de knappast förmådde hålla sig upprätta. Att detta var särdeles välkomna nyheter för oss kan läsaren lätt tänka sig. Äntligen uppnådde de båten, men jag vill icke söka skildra den gränslösa förvirring, som grep dem, då de funno ebben hava inträtt, båten liggande på det torra och de båda vaktkarlarna försvunna. Vi hörde dem utbrista i bitter klagan; de sade varandra, att ön måste vara förhäxad och att de själva voro förlorade; antingen dreve djävulen sitt spel här eller också funnes här invånare — i vilket fall som helst voro de invigda åt en säker undergång. Upprepade gånger ropade de högljutt sina båda kvarlämnade kamrater vid namn, men allt förgäves — intet svar följde.
Efter en liten stund kunde vi urskilja vid det knappa ljuset från stjärnhimmelen, huru de stackars människorna sprungo omkring på stranden likt vansinniga, i vild förtvivlan vridande sina händer. Än stego de i båten och satte sig ned liksom för att vila sig; än hoppade de åter ur den och började som förut springa runt omkring på stranden. Det visade sig tyd-
