vapnen och given er, annars ären I alla dödens, och det inom några ögonblick!
— Åt vem eller vilka skola vi giva oss? genmälte Smith. Var äro de?
— Här äro de, svarade Robinson; här är vår kapten och med honom femtio man, vilka nu under tvenne timmars tid förföljt er. Högbåtsmannen är död, Will Frye är sårad och jag själv tillfångatagen. Om I ej genast given er, ären I alla förlorade!
— Nåväl, om vi giva oss — skola de då skänka oss livet? frågade Tom Smith vidare.
— Om I loven att underkasta er, så vill jag gå och fråga kaptenen, svatrade Robinson.
Härvid ropade kaptenen själv:
— Tom Smith, du känner min röst! Om I genast nedläggen vapnen och underkasten er, skolen I alla få behålla livet, Will Atkins ensam undantagen.
Vid dessa ord ropade Will Atkins förfärad:
— För Guds skull, kapten, skänk även mig livet! Vad har väl jag gjort? Inte är jag sämre än de andra?
I förbigående sagt var han likväl en av de värsta bland upprorsstiftarna, ty det var han, som först förgripit sig på kaptenen, sedan myteriet utbrutit; han hade uppträtt på ett särdeles brutalt sätt mot sin förman, bundit hans händer och överöst honom med okvädinsord.
Emellertid befallde kaptenen honom att giva sig på nåd och onåd och överlämna sig åt guvernörens gottfinnande. Härmed syftade han på mig, ty de kallade mig alla guvernör. I korthet sagt — alla sträckte därefter vapen och tiggde om sina liv. Jag lät nu Robinson, som underhandlat med dem, jämte tvenne andra av mina anhängare binda samtliga fångar, och sedan detta var gjort, lät jag min stora armé av femtio man, vilken i själva verket endast bestod av åtta soldater, dessa tre inberäknade, rycka fram för att bemäktiga sig fångarna och deras båt. Själv fann jag det av vissa statsskäl klokast att tillika med en av mina anhängare hålla mig utanför krigsskådeplatsen.
Nu blev vårt angelägnaste göromål att sätta båten i stånd för återerövringen av fartyget. Som kaptenen nu hade tillfälle att samtala med fångarna föreställde han dem brottsligheten av deras handlingssätt mot honom, hurusom det måste leda till svåra förvecklingar för dem själva, ja, kanske till och med slutligen föra dem i galgen. De visade sig alla särdeles ångerfulla och bådo i de mest bevekande ordalag att icke få umgälla sitt brott med livet. Vad denna senare anhållan beträffade, förklarade kaptenen, att de icke voro hans fångar utan guvernörens på ön; ty änskönt de hade trott sig landsätta honom, kaptenen, på en öde, obebodd ö, hade det likväl be-
