262
ligt, att den största förskräckelse och oro fått makt med de arma karlarnas sinnen.
Mina soldater voro mycket ivriga att få börja anfallet och kunde knappt styra sin otålighet, tills jag fann för gott att giva min tillåtelse. Men jag önskade dröja i det längsta för att avvakta ett lägligt tillfälle att med så liten blodsutgjutelse som möjligt övermanna fienden; isynnerhet var jag mycket angelägen att skydda mina anhängares liv, ty jag visste, att våra motståndare voro väl beväpnade. Jag beslöt därför att vänta för att se, om de icke skulle skingra sig, och för att kunna begagna mig av rätta ögonblicket flyttade jag mitt bakhåll närmare fienderna. Fredag och kaptenen fingo befallning att på händer och fötter krypa så nära marken, att de icke blevo upptäckta, samt att nalkas fienden på kortast möjliga avstånd, innan de beredde sig att skjuta.
De hade knappt hunnit intaga sin nya ställning, förrän högbåtsmannen, som var myteriets huvudledare, men nu visade sig fegast av alla, kom gående emot dem, åtföljd av tvenne andra av besättningen. Kaptenen, som förut endast hört honom tala, men icke kunnat urskilja honom bland de övriga, blev vid åsynen av denne förhärdade skurk och vid utsikten att äntligen hava honom i sitt våld så upprörd, att han knappast kunde lägga band på sig, tills kanaljen var nog nära för att icke kunna undgå sin hämnare. Men då rusade kaptenen och Fredag plötsligt upp och gåvo eld på de annalkande männen. Högbåtsmannen störtade genast död till marken; den som gick närmast honom fick ett skott i magen, varav han avled ett par timmar senare; den tredje flydde sin kos.
Efter dessa skott ryckte jag oförtövat fram med hela min armé, som nu utgjorde åtta man, nämligen jag själv såsom högste befälhavare; Fredag min närmaste man; kaptenen och hans bägge följeslagare samt de trenne krigsfångarna, vilka vi försett med vapen. Överraskade i mörkret som våra fiender blevo, kunde de icke göra sig något begrepp om storleken av vår här. Jag befallde nu den man, som vi tillfångatagit i båten och som därefter blivit en av oss, att ropa matroserna vid namn för att söka bringa en fredlig överenskommelse till stånd. Detta utföll fullkomligt efter vår önskan, och det var i själva verket lätt att tänka sig, att de i sin nuvarande övergivna belägenhet med största beredvillighet skulle ingå på våra villkor. Mannen ropade så högt han förmådde till en av dem:
— Tom Smith! Tom Smith!
Denne, som igenkände rösten, svarade ögonblickligen:
— Är det du, Robinson?
Ty matrosen bar samma namn som jag. Robinson ropade tillbaka:
— Ja, visst är det jag! För Cuds skull, Tom Smith, kasten ifrån er
