266
och underhåll gåvo oss sysselsättning nog. De fem, som voro i grottan, beslöt jag att hålla i sträng fångenskap, men sände Fredag två gånger om dagen med livsförnödenheter till dem. De andra båda fingo röra sig mera fritt; så till dömes använde jag dem att bära livsmedlen till Fredag, vilken infann sig på ett bestämt ställe i närheten av grottan för att mottaga dem.
Då jag först visade mig för dessa båda till gisslan utsedda fångar, var jag åtföljd av kaptenen, vilken föreställde mig för dem såsom deras av guvernören tillsatta vaktare. Han förklarade det vidare vara guvernörens uttryckliga befallning, att de icke fingo begiva sig någonstädes på ön, vart helst det vara månde, utan mitt särskilda medgivande; försökte de likväl något slikt, komme de ofördröjligen att föras till slottet och slås i järnbojor. Som vi aldrig låtit dem ana, att just jag själv och ingen annan vore guvernörer, togo de mig naturligtvis för en annan person, varför jag vid varje lägligt tillfälle talade med dem om guvernören, garnisonen, slottet och så vidare.
För kaptenen återstod nu intet annat än att utrusta och bemanna sina båda båtar efter att hava reparerat den till ön först anlända. I den ena stego fyra män av våra trupper jämte passageraren såsom befälhavare; i den andra gingo kaptenen, styrmannen och de fem återstående männen. De uträttade sin sak så väl, att de nådde fartyget omkring midnatt. Så snart de kommit inom hörhåll för skeppet, befallde kaptenen Robinson — den förut omnämnde matrosen — att ropa an besättningen och säga, att de nu äntligen anlände med de först utsända männen och deras båt, men
