att en rundlig tid åtgått för att finna dem, och mera dylikt. Sålunda pratande, sökte han avvända alla misstankar, till dess båtarna slutligen lade till vid fartygets sida. I ett nu skyndade kaptenen och styrmannen, båda väl beväpnade, ombord; de hade icke väl satt sin fot på däck, förrän de med bösskolvarna nedslogo andre styrmannen och timmermannen, och därefter, troget understödda av de hack i häl följande männen, bemäktigade sig alla, som voro på överdäck. Därpå fastgjorde de luckorna för att fånga dem av besättningen, vilka befunno sig under däck.
Under tiden hade männen i den andra båten bestigit fördäck och gjort rent hus därstädes. I en handvändning satte de sig i besittning av skansen, inträngde genom luckan, som ledde ned till kockens kabyss, och tillfångatogo tre man, vilka befunno sig där. Sedan detta var undanstökat och kaptenens hela här välbehållen samlats på däck, beordrade han styrmannen att med tre man intränga i kajutan, där rebellernas nye kapten låg. Denne, som vaknat av bullret, hade emellertid stigit upp och tillika med tvenne av sina män samt en skeppspojke gripit till vapen. Då nu styrmannen medelst en järnstör bröt upp dörren, mottogs han och hans följeslagare av en gevärssalva, som krossade hans arm och sårade tvenne av de honom åtföljande männen; likväl dödades ingen. Svårt sårad som han var, rusade dock styrmannen, samtidigt ropande på hjälp, in i kajutan, där han drog sin pistol och sköt den nye kaptenen ett skott genom huvudet. Kulan inträngde genom rebellens mun och gick ut bakom ena örat, så att skurken förstummades för alltid. Härpå gåvo sig de övriga, och fartyget var äntligen återtaget utan att flera liv blivit spillda.
Så snart skeppet sålunda blivit lyckligen återerövrat, befallde kaptenen, att sju kanonskott skulle avfyras — den med mig överenskomna signalen, betecknande en lycklig utgång av det vågsamma företaget. Läsaren kan vara förvissad om, att dessa kanonskott ljödo som musik i mina öron, där jag satt på stranden i otålig förbidan. Klockan var då nära två på morgonen. Så fort knallen av den sjunde skottet trängt till mina öron, gick jag, glad i hågen, till sängs, och som den föregående dagens spännande tilldragelser i hög grad uttröttat mig, insomnade jag mycket djupt.
Morgonen efter denna minnesvärda dag vaknade jag helt bestört vid ljudet av ett skott. Jag rusade upp ur bädden och hörde i samma ögonblick någon, som ropade på mig:
— Guvernör! Guvernör!
Igenkännande kaptenens röst, skyndade jag ut ur min bostad och upp till toppen av bärget, där han väntade mig. Genast slöt han mig i sina armar och sade, i det han pekade på fartyget:
— Min käre vän och räddare, där är ert fartyg! Ty det och allt vad det innehåller tillhör er, liksom ock vi alla.
