274
deras delaktighet i myteriet och för bättre minnes skull funno vi skäligt att giva dem en grundlig avbasning, och efter den betan höllo de sig lugna och skötte sina åligganden plikttroget.
En stund därefter vid flodtiden lät jag åter ro mig i land med de saker, jag lovat karlarna på ön. Kaptenen lät dem även, tack vare min särskilda förbön, återfå sina kistor och kläder — en gunst, för vilken de visade sig synnerligen tacksamma. Slutligen uppmuntrade jag dem med det löftet, att jag icke skulle glömma dem, i händelse det bleve mig möjligt att utsända ett fartyg till deras befrielse.
Då jag tog avsked av ön, medförde jag såsom minnen den stora getskinnsmössan, vilken jag själv förfärdigat, paraplyet eller solskärmen samt en av mina papegojor. Ej heller glömde jag att medtaga den förut omnämnda penningsumman, som så länge legat utan gagn hos mig. Genom tidens inverkan hade mynten förlorat sin glans, så att man svårligen kunde tro dem vara av silver, förrän de blivit skurade. Jag medtog även de penningar, jag funnit ombord på det spanska vraket.
Sålunda lämnade jag min ö år 1686 den 19 december, enligt vad kalendern ombord utvisade. Jag hade då tillbragt tjuguåtta år, två månader och nitton dagar på ön, och märkligt att omtala ägde min befrielse ur denna fångenskap rum på samma dag i samma månad, som jag en gång flydde från morerna i Saleh. På detta fartyg anlände jag efter en lång resa till England den 11 juni 1687, efter en bortovaro av trettiofem år.
Då jag kom till England, var jag en fullkomlig främling för alla, liksom om ingen någonsin känt mig där. Min forna välgörarinna och trogna förvaltare, åt vilken jag anförtrott mina penningar, levde ännu men hade haft svåra prövningar att genomgå. Hon var änka för andra gången och befann sig i mycket torftiga omständigheter. Jag lugnade henne genast vad beträffar den penningsumma, hon ännu var mig skyldig, och försäkrade henne, att jag icke skulle tillskynda henne ytterligare bekymmer. Tvärtom bisträckte jag henne så mycket min lilla förmögenhet tillät, till tack för hennes forna omsorger om och redbarhet mot mig. Dock hade jag vid denna tid sannerligen icke mycket att vara frikostig med; jag försäkrade emellertid min åldriga väninna, att jag aldrig skulle förgäta hennes forna godhet mot mig eller glömma att ytterligare hjälpa henne, så snart mina tillgångar det medgåve. Härom mera längre fram.
Därefter begav jag mig till Yorkshire; mina föräldrar voro döda och av mina övriga anhöriga återstodo endast två systrar och tvenne brorsöner. Alldenstund jag varit så länge borta, hade man vid mina föräldrars frånfälle ansett mig död, varför ej någon del av arvet avlades för min räkning. Jag var sålunda nära nog utfattig, ty den lilla penningsumma jag ägde förslog ej långt för min nya bosättning.
