Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

276

av det, som redan utbetalts i och för välgörande ändarnål. Vidare försäkrade mig den gamle, att såväl konungens skattmästare som klosterföreståndaren under hela tiden noga vakat över, att min kompanjon varje år inlämnade en tillförlitlig redovisning över avkastningen, av vilken de i vederbörlig tid uppburo min hälft.

Därpå frågade jag min vän, om han hade reda på den ungefärliga storteken av plantagens årliga avkastning, och om han trodde det löna mödan att begiva sig till ort och ställe för att anställa närmare efterforskningar; eller huruvida jag icke vid framkomsten möjligen skulle möta svårigheter vid försöket att taga min rätt i besittning. Min vän svarade, att han icke bestämt kunde säga, huru högt plantagens avkastning uppdrivits; blott så mycket visste han, att min kompanjon blivit mäkta rik på sin halvpart. Om han mindes rätt, hade han hört uppgivas, att konungens tredjedel belöpte sig till mer än 5,000 kronor om året. Vad åter den frågan beträffade, huruvida jag skulle lyckas taga min egendom i besittning, så kunde jag vara lugn, ty min kompanjon, som ännu levde, måste igenkänna mig och kunna styrka mina anspråk. Till yttermera visso försäkrade han mig, att de båda förvaltarnas arvingar voro lika hederliga och rättskaffens som rika, och hans bestämda övertygelse vore, att jag icke blott kunde påräkna ett verksamt bistånd från deras sida vid återinsättandet i mina rättigheter, utan även att de för min räkning förvaltade en ansenlig summa penningar, utgörande plantagens avkastning under den tid av vid pass tolv år, som deras fäder förestått densamma.

Emellertid kände jag mig icke riktigt belåten med dessa anordningar, utan frågade den gamle kaptenen, hur det kunde komma sig, att de båda förvaltarna på detta sätt handskats med mina ägodelar, då jag nu en gång i mitt testamente insatt honom, den portugisiske kaptenen, till min universalarvinge?

Härtill genmälte min vän, att så visserligen vore förhållandet; men alldenstund min död icke vore bevisad, ägde han ingen rättighet att uppträda som testamentsverkställare. Testamentet trädde icke i laga kraft förrän min död blivit lagligen styrkt. Dessutom hade han icke varit hågad att för egen fördels skull blanda sig i saken. Icke desto mindre hade han låtit inregistrera mitt testamente, och hade han blott kunnat styrka ettdera: att jag levde eller vore död, skulle han i kraft av testamentet tagit hand om plantagen, eller givit sin son, som nu var i Brasilien, fullmakt att göra det.

— Men, slutade den gamle, jag skall nu meddela er en nyhet, som ni kanske ej finner lika tillfredsställande som det övriga. Då nämligen er kompanjon och de båda förvaltarna trodde er vara död — såsom alla trodde — satte de sig i förbindelse med mig, i min egenskap av er arvinge, och tillställde mig plantagens avkastning för de första sex eller åtta åren. Vid