samma tid krävde plantagens utvidgning, anläggning av ett sockerbruk, inköp av slavar m. m. så stora omkostnader, att avkastningen icke på långt när uppgick till samma belopp som sedermera. Jag skall dock i alla händelser giva er en noggrann redovisning för alla de medel, jag uppburit, samt för min användning av desamma.
Några dagar efteråt lämnade mig min gamle vän den utlovade redogörelsen för de sex första årens inkomster av min plantage. Handlingen var undertecknad av min kompanjon och hans båda medförvaltare. Den upptog sådana varor som tobaksrullar, socker, rom och sirap, och utvisade, att avkastningen för varje år varit i stigande. Men som, enligt vad nyss nämndes, avbränningarna för plantagens vidmakthållande samtidigt varit stora, blev nettobehållningen i början helt obetydlig. Likväl framgick av den gamles räkenskaper, att han var mig skyldig en summa av 12,000 kronor, förutom sextio kistor socker och femton dubbla tobaksrullar, vilka senare varor gingo förlorade vid ett skeppsbrott, för vilket han under hemresan till Lissabon varit utsatt omkring elva år efter mitt försvinnande.
Därpå började den gamle hedersmannen beklaga sig över sina missöden och omtalade, hurusom nöden tvungit honom att använda mina penningar till betäckande av hans förluster, i det han för dem köpt sig en andel i ett nytt fartyg, vilket sonen nu förde.
— Emellertid skall ni icke tro, min käre gamle vän, tillade han, att ni behöver gå tomhänt från mig i er nöd; en tredjedel av min skuld skall jag hava nöjet att genast uppräkna åt er, och så snart min son återkommer, så hoppas jag kunna till fullo gottgöra er.
Med dessa ord framtog han en gammal skinnpung, vars innehåll — 4,000 kronor i portugisiskt guldmynt — han överlämnade åt mig. Såsom säkerhet för de återstående 8,000 kronorna bad han mig mottaga hans eget och hans sons aktiebrev i fartyget, vartdera lydande å en fjärdedels lott.
Jag kände mig alltför djupt rörd av den gamles redbara och om verklig vänskap vittnande handlingssätt för att kunna antaga hans förslag. Allt vad han gjort för mig stod nu livligt för mitt minne: huru han upptagit mig å sitt fartyg utanför afrikanska kusten; huru ädelsinnat han vid alla tillfällen handlat emot mig, och särskilt vilken uppriktig vänskap han nu lagt i dagen — allt detta trängde sig på mig med sådan kraft, att jag endast med största möda kunde hålla tårarna tillbaka. Därför sporde jag honom först, om hans omständigheter tilläto honom att för närvarande lämna ifrån sig så mycket penningar, och om det ej skulle bringa honom i trångmål?
— Sanningen att säga, svarade han mig, förorsakar mig denna stora utbetalning verkligen någon förlägenhet; men penningarne äro ju i alla händelSer era, och ni torde behöva dem bättre än jag.
