nämligen en del italienska sidenvaror, några klädningstyger av det finaste engelska kläde, som kunde erhållas i Lissabon, fem stycken svart boj samt en del värdefulla flandriska spetsar.
Efter att sålunda hava ordnat mina affärer, sålt min last och omsatt alla mina varor i säkra växlar, råkade jag i något bryderi angående den väg, jag borde välja för resan till England. Ehuru jag var tillräckligt van vid sjön, erfor jag dock denna gång en sällsam motvilja mot att sjöledes begiva mig till mitt hemland. Denna känsla, till vilken jag icke kunde finna någon rimlig förklaringsgrund, ökades mer och mer för var dag och blev slutligen så stark, att jag, fastän mitt resgods redan var fört ombord å ett fartyg, färdigt att avgå, ändrade mig och lät bära det tillbaka i land. Detta besynnerliga vacklande ägde rum icke allenast en gång, utan två eller tre.
Det är sant, att jag genomgått många olyckor på sjön, och att denna omständighet möjligen var ett av skälen till min motvilja i detta fall. Dock bör ingen förakta dylika bestämda varningar från sin inre värld — från denna hemlighetsfulla verkstad, där känsla och tanke utföra sitt arbete och där de själva frambringas. Vad jag sedermera fick spörja angående nämnda fartygs öde, rättfärdigar till fullo min uppfattning av dessa egna företeelser på själslivets område. Tvenne av de fartyg, jag beslutat medfölja, gingo förlorade på vägen; det ena togs av algeriska sjörövare, det andra förliste i närheten av Torbay och hela dess besättning med undantag av tre personer fann sin död i vågorna. Med vilketdera jag än medföljt hade jag således åter råkat illa ut — ja, kanske fått släppa livet till.
I mitt oroliga sinnestillstånd besökte jag min gamle välgörare och anförtrodde honom, vad som tryckte mig. Han avrådde mig på det allvarligaste att begiva mig ut på sjön, utan i stället taga landvägen — antingen till Korunna och därifrån över Biskajaviken till La Rochelle; vidare landvägen till Paris och Calais samt därifrån över Engelska kanalen till Dover; eller ock till Madrid och därifrån landvägen genom Frankrike till Calais.
Korteligen, jag blev härigenom fast besluten att icke fara sjöledes utom emellan Calais och Dover, varför jag valde den av min vän sist föreslagna vägen, vilken var den ojämförligt behagligaste, då jag ju icke behövde skynda eller se på kostnaderna.
För att göra färden så mycket angenämare för mig, skaffade kaptenen mig ressällskap i en ung engelsman, son till en i Lissabon bosatt köpman. Dessutom slöto sig till oss tvenne andra engelska köpmän och tvenne unga portugiser, vilka senare likvisst endast ämnade sig till Paris. Hela ressällskapet utgjordes sålunda av sex personer förutom fem tjänare, av vilka de båda köpmännen hade en gemensamt och likaså de tvenne portugiserna. Vad mig själv angår, medförde jag som tjänare en engelsk matros jämte Fredag, vilken
