284
senare var alltför obekant med landets förhållanden och språk för att kunna vara till någon nytta under resan.
Så en vacker dag begåvo vi oss från Lissabon, och som vårt lilla sällskap var väl beridet och beväpnat, bildade vi en ganska aktningsbjudande trupp, till vars anförare man behagade utse mig. Denna ära skedde mig dels emedan jag var den äldste, dels emedan jag hade tvenne tjänare och dels emedan jag givit anledning till hela resan.
Liksom jag undvikit att trötta läsaren genom alltför omständliga skildringar av mina sjöresor, så vill jag ock nu beträffande mina landresor vara så kortfattad som möjligt; dock kan jag icke underlåta att omtala några av de äventyr, för vilka vi voro utsatta under denna långsamma och besvärliga färd.
Då vi anlände till Madrid, ville vi alla, såsom varande främlingar i Spanien, stanna där någon tid för att taga den spanska huvudstaden och dess sevärdheter i betraktande. Men alldenstund sensommaren redan var inne, fick vårt uppehåll icke bliva alltför långvarigt, vadan vi lämnade Madrid i medlet av oktober månad. Då vi närmade oss Navarra, blevo vi i flera städer under vägen oroade av rykten, att så mycket snö hade fallit på den franska sidan av Pyreneerna, att flera resande måste vända om till Pampelona, sedan de med största fara förgäves sökt övergå bärgen.
Då vi själva anlände till Pampelona, funno vi, att ryktet talat blott alltför sant. För mig, som under största delen av min levnad vistats under tropikerna, där jag knappast kunde bära kläder på kroppen, var den nu inträdande kölden outhärdlig. Men det var icke mindre överraskande att så kort tid efter det vi lämnat Gamla Kastilien, där en verklig tropisk hetta rådde, med ens finna oss förflyttade till ett ställe, över vilket blåste en så skarp och bitande kall vind från Pyreneerna, att vi svävade i fara att få händer och fötter förfrusna.
Den stackars Fredag blev i hög grad förskräckt, då han fick se bärgen helt och hållet täckta av snö — en syn, som han dittills aldrig i sitt liv skådat — samt erfara den för honom alldeles nya känslan av köld. Till råga på olyckan inträffade efter vår ankomst till Pampelona ett så ymmigt och långvarigt snöfall, att folket sade att vintern kommit i förtid. Vägarna, redan förut svåra, blevo nu fullkomligt ofarbara, ty på flera ställen hade snön tornat upp sig i höga drivor, där man vid varje steg löpte fara att bliva levande begraven.
Icke mindre än tjugo dagar måste vi kvarstanna i Pampelona; men när jag slutligen insåg, att vintern på allvar kommit, och det icke artade sig att bliva bättre, föreslog jag, att vi skulle bryta upp och begiva oss till Fontarabia och därifrån resa över viken till Bordeaux — en mycket kort sjöresa. Men under det vi höllo på att överlägga härom, inträffade i staden fyra fransmän, vilka måst göra halt på franska sidan av passet, samtidigt med det vi nödgats
