stanna på det spanska. Snart hade de emellertid lyckats träffa på en vägvisare, som fört dem över bärgen i närheten av Languedok på stigar, där de endast varit föga besvärade av snön. Där denna varit hopad i större drivor, hade den dock varit så fast tillfrusen, att den burit både dem och deras hästar. Så lydde fransmännens berättelse.
Vi sände bud på denne förträfflige vägvisare, vilken uppenbarade sig för oss som en räddande ängel i vår obehagliga belägenhet. Han utfäste sig att föra oss tillbaka över bärgen samma väg han själv kommit, utan att vi skulle löpa någon risk av snön; däremot vore det nödvändigt att vi beväpnade oss tillräckligt för att vara tryggade mot anfall av vilda djur. I synnerhet förekommo vargar talrikt vid foten av bärgen — berättade han — dit de, drivna av hunger, så länge snön betäckte marken brukade samlas. De voro under sådana omständigheter alltid ytterst farliga att råka ut för. Vi svarade honom, att vi voro väl beredda att mottaga sådana fiender, blott han kunde skydda oss för ett slags tvåbenta vargar, för vilka man varnat oss och som särskilt skulle förekomma på bärgens franska sida. Han lugnade oss med den försäkran, att de nämnda vargarne på två ben aldrig hemsökte den väg, vi hade att färdas. Vi beslöto alltså att anförtro oss åt hans ledning, och så gjorde även tolv andra resande med sina tjänare, somliga fransmän, andra åter spanjorer — desamma om vilka jag förut berättat, att de försökt övergå bärgen, men måst återvända till Pampelona.
Alltså lämnade vi Pampelona den 15 november, beledsagade av vår nyförvärvade vägvisare. Jag blev emellertid högst förvånad, då han, i stället för att fortsätta mot norr, förde oss tillbaka i riktning mot Madrid på samma väg vi förut anlänt. Sedan vi tågat omkring trettio kilometer åt detta håll och därunder övergått tvenne floder befunno vi oss på slättlandet i ett varmt klimat, omgivna av ett förtjusande landskap, där intet spår av snö kunde upptäckas. Plötsligt tog vår vägvisare av åt vänster, varefter vi nalkades bärgen på en annan väg. Visserligen tedde sig branterna och bråddjupen hotande, men han förde oss på så många slingrande vägar och i så många olika riktningar, att vi, innan vi visste ordet av och utan att nämnvärt ha bebesvärats av snön, slutligen befunno oss på vägens högsta punkt. Här visade han oss de sköna fruktbara provinserna Languedoc och Gascogne, vilka på avstånd utbredde sig framför oss i all sin blomstrande fägring.
Vi blevo emellertid åter helt bestörta, då det började snöa så ymnigt, att vi icke kunde fortsätta resan. Men vår vägvisare bad oss vara lugna; vi skulle snart hava alla dessa obehag långt bakom oss. Vi märkte även, att vår färd för varje dag gick allt längre nedåt och att vi kommit ett gott stycke åt norr, varföre vi litade på vår vägvisare och följde honom med glatt mod.
Det var en afton vid pass tvenne timmar före solnedgången, då vår vägvisare avlägsnat sig ett litet stycke från oss, så att han för ögonblicket var ur
