Men för så vitt jag efter så lång tids förlopp kan rätt ihågkomma min tankegång vid detta tillfälle, så var jag tio gånger mera förfärad över att hava frångått de beslut, jag förut fattat, än jag var för själva döden, och detta i förening med fruktan för stormen försatte mig i ett tillstånd, omöjligt att med ord skildra. Men det värsta hade ännu ej kommit. Stormen tilltog med ett sådant raseri, att själva matroserna påstodo sig aldrig förr hava sett något liknande. Vi hade ett gott fartyg, men det var hårt lastat och krängde svårt, så att folket gång på gång ropade att det skulle förlisa. Jag visste ännu ej, vad ordet förlisa betydde, och denna okunnighet var i visst avseende en lycka för mig. Stormen var emellertid så våldsam, att kaptenen, styrmannen och högbåtsmannen samt några andra av besättningen kastade sig på knä och bådo till Gud, varje ögonblick väntande, att skeppet skulle gå till bottnen.
Till råga på olyckan kom mitt i natten en av karlarna upp och skrek, att fartyget sprungit läck; en annan påstod, att det var över en meters vatten i
