24
även den mest förhärdade bland oss måste erkänna farans vidd och anropa himmelen om förbarmande.
På sjätte dagen av vår resa nådde vi Yarmouths redd, ty som vinden varit emot och vädret lugnt, hade vi icke hunnit långt efter stormen. Vi nödgades ankra här och blevo liggande på redden under åtta dagars tid, varunder många fartyg från Newcastle inlöpte därstädes för att avvakta gynnsam vind.
Vi skulle emellertid nog kunnat taga oss uppför floden med tidvattnets hjälp, om det icke blåst för hårt och vindens styrka tilltagit allt mera, sedan vi legat där fyra eller fem dygn. Men som redden ansågs lika god som en hamn, ankargrunden var förträfflig och förtöjningarna mycket starka, var besättningen obekymrad och fruktade icke den minsta fara, utan tillbragte tiden i ro och munterhet. På åttonde dagens morgon tilltog dock vinden i styrka, och vi måste arbeta av alla krafter för att få fartyget fullt i ordning att möta ovädret. Vid middagstiden gick sjön mycket hög, och fartyget började taga in störtsjöar. Ett par gånger trodde vi, att ankaret råkat i drift, varför kaptenen befallde, att pliktankaret skulle kastas.
Nu hade stormens styrka tilltagit i förfärande grad, och jag iakttog, att t. o. m. de gamla sjömännens anleten voro präglade av förskräckelse och ångest. Jag hörde även kaptenen, som var en god sjöman och ivrigt bemödade sig att rädda fartyget, flere gånger mumla för sig själv, då han gick förbi mig: »Gud förbarme dig över oss! Vi äro förlorade, ja, vi äro förlorade!» Jag låg som bedövad i min koj, vilken var belägen i aktern, och kan ej beskriva mitt sinnestillstånd, men när kaptenen själv sade, att vi voro förlorade, blev jag förfärligt rädd och började känna fruktan för döden, fastän den ånger jag första gången erfarit men trampat under fötterna, ej nu ville inställa sig. Jag kröp upp ur min koj och blickade ut: en så förfärlig syn hade jag aldrig förr skådat! Sjöarna gingo höga som bärg och bröto in över oss var tredje eller fjärde minut. Runt omkring härskade fasa och förstörelse; två fartyg, som varit förankrade nära intill oss, hade måst kapa masterna, emedan de voro hårt lastade, och våra sjömän sade, att ett fartyg, som legat för ankar omkring två kilometer framför oss, hade sjunkit. Två andra fartyg, som ankrat i vår närhet, sleto kättingarna och drevo till sjös, även de med kapade master. De lättare lastade löpte minsta risken, men två eller tre av dem drevo förbi oss ut till sjös med endast spriseglet tillsatt.
Fram emot aftonen bådo styrmannen och högbåtsmannen kaptenen att få kapa fockmasten, emedan de annars befarade, att skeppet skulle kantra, och fastän med stor motvilja måste han slutligen samtycka därtill. Men när detta var gjort befanns det, att stormasten stod så osäkert och skakade skeppet så häftigt, att även den måste kapas för att få däcket klart.
Man kan nog föreställa sig i vilket tillstånd jag måste befinna mig, jag som ej förr varit på sjön och som så nyss förut genomgått en sådan förskräckelse.
