nade och rädda för utgången. Alldenstund björnen är en klumpig och ovig gynnare, vars tröga lunk icke kan jämföras med vargens lätta och snabba språng, utmärkes han av tvenne särskilda egenskaper, vilka i allmänhet bestämma hans handlingssätt. Först och främst är han i vanliga fall ingen kannibal och anfaller sällan människan, utom då han är retad eller sårad, d. v. s. om hon först angripit honom. Undantagsvis kan han dock av ytterlig hunger drivas att vända sig mot människan: Annars — oroar icke du honom, så oroar han ej heller dig. Men du måste alltid uppträda mycket vördnadsfullt emot honom, hålla dig på behörigt avstånd och lämna honom god plats, ty han är en synnerlig nogräknad herre, som icke går ur vägen ens för en kejsare. Är du rädd för honom, så är det bästa du kan göra att blicka åt ett annat håll och lugnt fortsätta din väg utan att låtsa om något, ty om du stannar och betraktar honom, uppfattar han det som en förolämpning. Men om du kastar något på honom, vore det än blott en liten träbit av ett fingers storlek, tager han det som en dödlig skymf och åsidosätter allt annat för att utkräva hämnd, ty han vill hava upprättelse för sin sårade självkänsla. Detta är hans första egenskap; den andra är, att han, en gång förolämpad, icke lämnar dig utan vaktar på eller förföljer dig natt och dag, tills han fått fatt i dig och tillfredsställt sin hämnd.
