288
Sedan Fredag räddat vår vägvisare ur vargens klor, hjälpte han honom av hästen, ty den stackars karlen var både sårad och förskräckt — det senare till och med i ännu högre grad än det förra. Vi kommo fram till platsen, just som han höll på härmed, och nästan i samma ögonblick fingo vi se björnen komma luffande ut ur skogen. Det var en väldig best med grym uppsyn — den störste jag i hela mitt liv sett. Vi blevo alla en smula förskräckta vid hans åsyn; men så fort Fredag varseblev odjuret; upplystes hans ansikte av ett glatt och beslutsamt småleende.
— Oh, oh, oh! utropade han pekande på björnen, oh, herre! Du giva mig lov, mig skaka hand med nalle; du får dig ett gott skratt!
Hans förtjusta uppsyn överraskade mig mycket och jag invände.
— Din narr, han skall äta upp dig!
— Äta upp mig? Han äta upp mig! genmälte Fredag. Nej, mig äta upp honom; du får dig ett gott skratt; ni alla stanna här — ni alla få ett gott skratt.
Med dessa ord satte han sig ned på marken, avtog i ett ögonblick sina stövlar, upptog ur fickan sina mockasiner, vilka han i stället band på sig, och anförtroende sin häst åt min tjänare fattade han bössan och satte i väg som en pik
Björnen gick sin väg fram i sakta mak utan att synas bekymra sig om någon. Då Fredag kommit honom helt nära, stannade han och ropade, liksom om björnen skulle förstått honom:
— Hör du, hör du! Mig tala med dig!
I detsamma tog han upp en stor sten och slungade den med all kraft mot björnen, som träffades mitt i huvudet därav. Slaget gjorde besten likväl icke mera skada än om den riktats mot en vägg, men Fredag hade vunnit sin avsikt, ty den oförvägne sällen var så fri från all fruktan, att han helt enkelt ville hava björnen att förfölja honom. Och härigenom ville han tillskynda oss »ett gott skratt», som han sade!
Så snart björnen träffats av stenen och fått syn på sin angripare, vände han sig mot denne och började sätta efter honom med långa steg och med en så ovanlig hastighet, att den skulle hava tvungit en häst till halv galopp. Fredag å sin sida sprang med icke mindre fart och styrde kosan rakt på oss, liksom för att söka hjälp, varför vi beslöto att alla på en gång avskjuta våra bössor mot björnen och sålunda rädda den dumdristige karlen. Jag kände mig emellertid högst förargad på honom, för det han lockat björnen att komma emot oss, då besten eljest skulle hava gått sin väg utan att oroa oss. Vad som mest förargade mig var likväl, att karlen just skulle springa åt samma håll, där vi befunno oss, varigenom björnen i sitt raseri lätt kunde komma att vända sig emot oss.
— Din slyngel! ropade jag till Fredag, kallar du detta ett lustigt skämt? Kom genast hit och tag din häst, så att vi få skjuta besten!
