290
Fredag lät oss icke vänta länge, ty då han såg att björnen fattat säkert tag i green med sina stora klor och icke lät sig övertalas att komma närmare, utbrast han plötsligt:
— Jaså, du icke vilja gå vidare, mig gå; du icke vilja komma till mig, mig komma till dig!
Med dessa ord flyttade han sig så långt ut på grenen, att denne böjde sig ned under hans tyngd, varefter han sakta och varligt firade sig ned på marken. Med några hopp hade han uppnått sin bössa, vilken han upptog. Då han nu stannade orörlig i avvaktande ställning, frågade jag:
— Nåväl, Fredag, vad tänker du nu taga dig till? Varför skjuter du honom icke?
— Icke skjuta, svarade han, icke ännu. Mig skjuta nu — mig icke döda honom; mig vänta att skjuta — ni skratta mera.
I allt detta hade han alldeles rätt, såsom läsaren strax skall finna, ty då björnen såg, att hans fiende försvunnit, började han med yttersta försiktighet anträda det skymfliga återtåget, vid varje steg seende sig tillbaka, och gick så baklänges tills han nådde stammen. På samma sätt klättrade han ned, med bakdelen först och mycket försiktigt flyttande en tass i sänder. Just som han skulle sätta ena baktassen på marken, skyndade Fredag fram till honom, satte bössmynningen i hans öra och sköt honom ett skott genom huvudet, så att han föll död till marken utan att giva ett ljud ifrån sig. Därefter vände sig den skälmen Fredag mot oss för att se, om vi ej skrattade, och då han av vårt ansiktsuttryck slöt, att vi funnit uppträdet roande, brast han själv i ett högljutt skratt.
— Så vi döda björn i mitt land, utropade han.
— Döda ni dem så? genmälte jag. Men ni ha ju inga bössor?!
— Nej, svarade han, inga bössor, men skjuta mycket stor lång pil.
Visserligen hade den nyss beskrivna tilldragelsen med björnen skänkt oss mycken förströelse för tillfället, men i övrigt var vår belägenhet ganska allvarsam. Vi befunno oss fortfarande i en ödemark, vår vägvisare var så illa skadad och själva kunde vi svårligen finna oss till rätta. Vargarnes hemska tjut fyllde oss ännu med förskräckelse; jag för min del kunde icke erinra mig hava hört något mera skräckinjagande, sedan jag var i land på Afrikas kust, om vilket jag i början av denna berättelse förtäljde.
Dessa svårigheter jämte nattens annalkande manade oss till uppbrott; i annat fall hade vi gärna tillmötesgått Fredags önskan att få taga skinnet av den väldige björnen, vars päls var väl värd att taga vara på. Men som vi ännu hade närmare femton kilometer att tillryggalägga och vägvisaren yrkade på skyndsamhet, måste vi lämna besten och giva oss i väg.
Marken var fortfarande betäckt med snö, ehuru icke till den grad, att någon fara var för handen, såsom fallet varit i bärgen bakom oss. Efter vad vi
