sedermera fingo veta, hade traktens rovdjur av hungern drivits att begiva sig ned i skogarne och slättlandet; de hade anställt stor förödelse i byarne och dödat en myckenhet får och hästar, ja, även flera människor. Vi hade en synnerligt farlig plats att passera, varest, enligt vad vår vägvisare upplyste om, vi kunde vara säkra att råka ut för vargar, om några sådana ännu funnos kvar i grannskapet. Platsen ifråga var en liten, på alla sidor av skog omgiven slätt, samt en lång, smal gång, vilken ledde genom skogen till den by, där vi skulle taga nattkvarter.
En halvtimme före solnedgången anlände vi till skogen, och strax efter solens nedgång nådde vi den omtalade lilla slätten. I skogen hände oss intet anmärkningsvärt utom att vi vid ett tillfälle fingo se fem stora vargar springa över vägen ett stycke framför oss. De löpte i rad efter varandra med en hastighet, som om de förföljt något byte, som sökte fly undan dem. Oss märkte de icke, och inom några ögonblick voro de ur sikte. Vår vägvisare, som i förbigående sagt var en harhjärtad stackare, bad oss nu att vara på vår vakt, ty han fruktade, att flera vargar voro i antågande. Vi höllo bössorna färdiga och hade ögonen med oss, men vi kunde icke upptäcka flera vargar under den vid pass två kilometer långa vägen genom skogen.
