kvinna, vilken ifrån början och till slut i allt sitt handlingssätt emot mig ådagalagt en redlighet utan fläck, en vänskap utan beräkning.
Jag hade nu äntligen fattat beslutet att göra mig av med min plantage i Brasilien. I och för denna angelägenhet tillskrev jag min gamle vän i Lissabon med anhållan, att han skulle salubjuda min andel i plantagen till arvingarna efter de båda förvaltarna. Han gjorde så; de mottogo anbudet och sände omgående till Lissabon den överenskomna köpesumman, som utgjorde ett hundra tjugo tusen kronor.
I köpet ingick dessutom den bestämmelsen, att min gamle vän, kaptenen, enligt det löfte jag långt före detta givit honom, under hela sin återstående livstid årligen skulle av plantagens avkastning uppbära en summa av 2,500 kronor; efter hans död skulle hälften av denna pension eller 1,250 kronor överflyttas på hans son, att till denne årligen utgå så länge han levde.
Och härmed har jag nu för läsaren framlagt första delen av min historia med alla dess öden och äventyr — ett liv, så rikt på växlingar och underbara tilldragelser, att man torde få leta efter dess motstycke. Denna avdelning av mitt liv, som började i övermod, dårskap och motgångar av alla slag, erhöll ett vida lyckligare slut än vad jag själv vid någon bestämd tidpunkt under densamma vågat hoppas.
Man skulle väl nu tro, att jag, efter att slutligen hava vunnit en i alla avseenden tryggad ställning, icke vidare ärnade kasta mig i nya äventyr. Och kanske skulle jag även under andra omständigheter fullständigt hava slagit mig till ro; men jag hade blivit van vid ett kringflackande liv; jag hade ingen familj och endast helt få släktingar, och fastän jag var rik, voro mina bekanta lätt räknade.
Ehuru jag en gång för alla sålt min egendom i Brasilien, lekte mig det landet alltjämt i hågen, och jag kände stor lust att ännu en gång lätta ankar och över villande hav gå okända öden till mötes. I synnerhet grep mig en oemotståndlig längtan att återse min ö och erfara, huru de stackars spanjorerna hade det där.
Min förträffliga väninna, änkan, avrådde mig allvarligt från att taga ett dylikt steg, och hennes inflytande över mig gjorde sig så kraftigt gällande, att hon verkligen under en tid av närmare sju år lyckades stävja min reslust. I stället tog jag mina båda brorsöner till mig och sörjde för deras uppfostran; den ene lät jag studera; den andre, som var yngst, fick bli sjöman, enär hans håg stod till sjön. Då denne senare efter fem års resor uppvuxit till en käck, förståndig och tilltagsen yngling, gav jag honom ett eget fartyg att föra, och det var just denne unge gynnare, som längre fram lockade mig, så gammal jag var, att åter begiva mig ut på äventyr.
Dessförinnan hade jag emellertid satt eget bo och gift mig. Under ett i alla avseenden lyckligt äktenskap skänkte mig min hustru trenne barn, två
