296
funno ett varmt klimat och ett fruktbart, förtjusande landskap utan vare sig snö, vargar eller andra rovdjur. Då vi i Toulouse berättade våra äventyr under resan, sade man oss, att sådant var ganska vanligt i de stora skogarna vid bärgens fot, i synnerhet då marken var täckt av snö. Men de undrade mycket, vad vi haft för en vägvisare, som under en så bister vinter vågat föra oss den vägen, och märkvärdigt var i sanning, att vi sluppit undan för så gott pris. När vi därefter omtalade, huru vi uppställt oss i trekant med hästarna i mitten, blevo våra åhörare högeligen förvånade och sade att det var ett rent underverk, att vi icke alla blivit sönderslitna. Det var nämligen åsynen av hästarna, som gjort vargarne så rasande, ty eljest äro de mycket rädda för skott. Men drivna av en fruktansvärd hunger och seende sitt mest begärliga byte hästarna, framför sig, hade bestarna blivit fullkomligt likgiltiga för faran. Hade vi icke underhållit en oupphörlig eld och slutligen skrämt odjuren genom krigslisten med krutet, skulle vi varit räddningslöst förlorade. Om vi däremot suttit kvar till häst och skjutit från hästryggen, skulle vargarne ansett sig hava mindre anspråk på hästarna, än då dessa stodo lösa för sig själva. Slutligen hade vi även kunnat rädda oss genom att lämna hästarna i sticket, i vilket fall vargarna skulle blivit så ivriga i sin förföljelse av dem, att vi kunnat komma undan, i synnerhet som vi voro så många i sällskap och alla så väl beväpnade. — Vad mig själv beträffar, har jag aldrig i mitt liv tyckt mig sväva i en sådan livsfara som då; ty när jag såg mig omringad av dessa hundratals avgrundsandar (jag må väl giva dem detta namn!) med sina brinnande ögon, sina hängande tungor och vidöppna gap, ansåg jag mig själv utan hopp förlorad. Sannerligen någon skulle kunna förmå mig att göra denna resa om igen! Då färdas jag hellre tio tusen kilometer på sjön, även om jag vore säker på att få uthärda en storm i varje vecka.
Under min resa genom Frankrike hände mig intet anmärkningsvärt som förtjänar att omtalas, och en skildring av själva landet hava andra givit mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag färdades från Toulouse till Paris och utan vidare uppehåll därifrån till Calais, samt landsteg slutligen välbehållen i Dover den 14 januari efter en i allo lycklig och angenäm resa, om jag undantager den starka kölden, vilken var mig ganska motbjudande.
Jag var således återkommen till mitt fädernesland, och på kort tid hade det lyckats mig att fördelaktigt placera min nyförvärvade förmögenhet, sedan växlarne jag medfört utan svårighet blivit inlösta.
Min förnämsta hjälpreda och egentliga rådgivare var den goda gamla änkan, vilken av tacksamhet för de penningar jag sänt henne icke skydde någon möda eller några besvär för att bistå mig. Hon ägde också i själva verket mitt oinskränkta förtroende, vadan jag kunde vara fullkomligt lugn beträffande den säkerhet hon skaffat mig för min förmögenhet. Jag lyckönskade mig även mer än en gång över bekantskapen med denna ädla, hjärtegoda
