Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Andra avdelningen.




DET gamla ordspråket, att »vanan är halva naturen», kunde i fullaste mån tillämpas på mig. Jag var nu en gammal man, som under trettiofem års tid upplevat de mest skiftande öden, genomgått de största faror och befunnit mig i de olyckligaste omständigheter, som väl någonsin kunnat träffa en människa; därefter hade jag framlevat sju år av frid och lycka, i åtnjutande av allt, som kan göra livet angenämt, och det stod mig fritt att allt framgent föra ett det lugnaste, mest bekymmerfria liv i världen.

Det kan väl tyckas, att min gamla äventyrslystnad skulle hava blivit till fullo tillfredsställd av alla dessa olika erfarenheter, och att jag nu på min ålderdom efter fyllda sextioett år skulle hava känt mig mera böjd för att stanna hemma än att åter börja ett äventyrligt, kringflackande liv. Men detta var långt ifrån förhållandet!

Den vanliga drivfjädern, som föranleder människor att i främmande land gå ovissa öden till mötes — den att »göra lycka» eller förvärva rikedom, förefanns icke längre här. Jag behövde intet sådant; om jag av en händelse blivit ägare till ytterligare ett eller annat hundra tusental kronor, skulle jag icke därvid hava ansett mig rikare; ty jag ägde redan mer än jag behövde, och min förmögenhet var dessutom stadd i ständig tillväxt. Som jag icke hade någon stor familj, kunde jag omöjligen göra av med den årliga inkomsten av mina ägodelar, så framt jag icke ville ändra mitt enkla liv och slå på stort — skaffa mig betjänter, fina hästar och ekipager, samt hängiva mig åt ett luxiöst levnadssätt i övrigt; något, vartill jag emellertid saknade all böjelse. Det enda jag hade att göra var sålunda blott att sitta i allsköns ro och njuta av vad jag hade, och dock se det dagligen ökas under mina händer.

Men denna sakernas ställning inverkade inte det minsta på mig, eller i alla händelser icke nog för att komma mig att motstå den starka benägenhet jag kände att åter giva mig ut på resor, en benägenhet, som ansatte mig likt en obotlig sjukdom. Vad som i all synnerhet och oupphörligt svävade för mina