302
tankar var en ny resa till min gamla ö, vars förhållanden alltid på det livligaste intresserade mig. Under natten drömde jag därom, och under dagen var den föremålet för alla mina tankar. Det gick slutligen så långt att jag såväl i vakande som i sovande tillstånd talade om min ö, och endast om den; jag märkte själv huru jag ofta tråkade ut mina åhörare genom att ständigt återkomma till detta ämne, men det var mig omöjligt att fästa min uppmärksamhet på något annat. Jag kunde med skäl säga, att min gamla ö därute i stora oceanen hade blivit min fixa idé här hemma i England!
Jag har ofta hört personer med gott omdöme påstå, att allt det väsen människor göra av andar och syner endast har sin grund i en livlig inbillning, d. v. s. att det sedda är blott en fantasiskapelse, vilken dock för den seende personens medvetande ter sig som yttre verklighet. Vetenskapsmän kalla detta slags syner för hallucinationer, påstående, att något sådant som andeuppenbarelser eller spöken icke finnes.
Det är icke min mening att här uppträda till försvar för någondera åsikten eller tvista om saker av så oklar och dimhöljd natur, men vad jag vet är, att min fantasi ofta arbetade upp sig till en sådan höjd, att jag verkligen tyckte mig vara på ön i min gamla borg bakom den av mig planterade lunden, att jag såg den gamle spanjoren, Fredags far och för övrigt alla dem jag kvarlämnat på ön; ja, jag tyckte mig icke endast se utan tala med dem, och höll därunder blicken stadigt fäst på dem, alldeles som om de varit verkliga personer på blott några få meters avstånd ifrån mig. Och dock var jag vid sådana tillfällen fullkomligt vaken!
Till slut blev jag allvarligt rädd för de bilder, min fantasi sålunda frammanade för mig. Särskilt mindes jag en gång, då jag i sömnen hörde den gamle spanjoren och Fredags far för mig berätta om de tre sjömännens skurkaktighet; härvid tyckte jag mig se och höra allt med en sådan livlighet och skärpa, att jag blev i högsta grad bestört. Berättelsen innehöll, att skurkarne försökt mörda alla spanjorerna och satt eld på deras förrådshus för att därigenom uthungra dem — allt saker, om vilka jag förut aldrig hört talas; men så livligt var intrycket, att jag icke kunde få för mig annat än att det drömda antingen inträffat eller skulle komma att inträffa. Jag tyckte mig även se, huru jag på grund av spanjorens anklagelser skipade rättvisa på ön, huru jag förhörde brottslingarne och slutligen dömde dem till galgen.
Vad som var verkligt i dessa syner skall längre fram visa sig; ty på vad sätt jag än mottagit de underrättelser, denna märkliga dröm innebar, hade dock i själva verket en stor del av det drömda tilldragit sig på ön. Jag vill icke påstå, att drömmen var bokstavligen sann i alla sina detaljer, utan blott att den till sina grunddrag var överensstämmande med verkligheten. De trenne skurkarnes beteende var och hade varit så övermåttan uselt, att drömmen, vad den rörde dem, hade blott alltför stor sannolikhet för sig, och skulle jag
