sedermera hava straffat dem så strängt de förtjänade, borde jag sannerligen låtit dem dingla i galgen. — Men jag återvänder nu till min berättelse.
I denna sinnesförfattning framlevde jag några år utan att känna mig rätt lycklig till mods. De enda glada stunder jag hade inträffade vid sådana tillfällen, då jag fritt kunde få tala om min kära ö. Min hustru som länge aktgivit på mitt tillstånd och tydligen såg, vad som fattades mig, sade mig en afton allvarligt, att hon vore övertygad om, att det var försynens mening, att jag skulle begiva mig dit ut igen.
— Och det finnes intet hinder i vägen för din resa, fortfor hon, utom det, att du känner dig bunden av mig och barnen. Visserligen tror jag mig i stånd att uthärda en längre tids skilsmässa från dig; men om jag vore död, skulle intet avhålla dig från att genast resa. Då jag emellertid, såsom jag nyss nämnde, tydligen inser det vara försynens vilja, att du reser, så vill jag icke vara det enda hindret, utan om du nu beslutar dig för resan, så —
Då hon fann, att jag uppmärksamt och allvarligt betraktade henne, ivrigt lyssnande till hennes ord, blev hon en smula brydd och tvärstannade. Jag frågade varför hon inte avslutade sin avbrutna mening, och då jag nu ifyllde de ord hon ärnat säga, kommo tårarne henne i ögonen.
— Säg ut, älskade, fortsatte jag, vill du, att jag reser?
— Nej, svarade hon i en tor av innerlig ömhet, jag vill det långt ifrån; men har du beslutat dig för att resa, så vill jag, hellre än att vara det enda hindret, följa med dig, änskönt jag finner en dylik resa alltför äventyrlig för en man vid dina år i din ställning. — Men, fortsatte hon, nu åter med tårfyllda ögon, om så måste ske, vill jag icke låta dig fara ensam. Är det himlens vilja, att du reser, så blir det din plikt att resa, oavsett våra känslor, och dit din plikt kallar dig, dit kallar ock min mig. Vad än må hända, vill jag icke stå hindrande i din väg.
Min hustrus kärleksfulla uppträdande i denna sak gjorde, att jag tog mitt förnuft till fånga och började övertänka de steg, jag stod i begrepp att taga. Jag lade band på mina vittsvävande fantasier och frågade mig själv, varföre jag, en man på sextio år, vilken efter ett bekymmersamt, på faror och vedermödor rikt liv äntligen kommit i lugna och lyckliga omständigheter, åter skulle kasta mig i liknande äventyr och utsätta mig för vedervärdigheter, vilka endast anstode ungdomen eller en man i nödställd belägenhet?
Dessa tankar kommo mig att ytterligare begrunda min nuvarande ställning; jag var gift, min hustru hade redan skänkt mig ett barn och väntade snart det andra; jag hade allt, vad jag rimligtvis kunde önska, och behövde således icke begiva mig ut i världen för vinnings skull; jag var ålderstigen och borde snarare tänka på att för alltid lämna mina ägodelar än att ytterligare föröka dem, och slutligen kunde jag icke undgå att inse, så vida jag icke ville bedraga mig själv, att det ingalunda vore himlens vilja eller min plikt, som
