min hustru eller framhålla hennes förträffliga egenskaper, men så mycket vill jag endast i korthet säga, att hon var min trogna hjälparinna i alla företag; att hon genom sin klokhet och mildhet lyckades åstadkomma, vad aldrig min moders tårar, min faders förmaningar, mina vänners råd eller ens mina egna förnuftsskäl förmått, nämligen att hålla mitt oroliga sinne inom behöriga skrankor och avstyra alla de äventyrliga planer och förslag, av vilka mitt huvud ständigt var uppfyllt. Jag kände mig lycklig att lyssna till hennes råd och handla som hon bad mig.
Men nu var hon borta, och jag vill icke söka beskriva den tryckande känsla av ödslighet och tomhet, som efter förlusten av henne grep mig. Allt omkring mig antog ett dystert och frånstötande utseende. Jag kände mig nu
lika ensam och övergiven, som då jag första gången landsteg i Brasilien, ja, jag liknade till och med min belägenhet med den, vari jag befann mig de första åren av min vistelse på ön. Jag kunde icke bringa klarhet i mina tankar och visste icke, vad jag skulle företaga mig. Jag såg människorna omkring mig upptagna av sina många olika bestyr: en del strävade för bröd, en annan för tomma nöjen, men båda syntes mig lika olyckliga och beklagansvärda, emedan målet för deras strävanden i ena eller andra riktningen ständigt vek tillbaka. De som endast levde för nöjen och njutningar, hopade med varje dag endast nya orsaker till lidande och ånger, och arbetets trälar uttömde alla sina krafter i den dagliga kampen för ett bröd, som endast tjänade till att underhålla deras arbetsförmåga: Vilken löjlig kretsgång — vilka ändlösa sorger och bekymmer endast för att uppehålla ett liv, vilket likväl, i sig själv förgängligt, småningom halkade dem ur händerna! Dessa männi-
