306
skor levde endast för att arbeta och arbetade endast för att leva, liksom om dagligt bröd vore livets enda mål!
Detta kom mig att tänka på det liv jag förde på min ö, där jag icke sådde mera säd, än vad jag för mitt behov var nödsakad till, och icke uppfödde flera getter än jag behövde. Jag erinrade mig även, huru penningsumman fått ligga orörd, tills mynten möglade, och huru jag knappast bevärdigat dem med en blick under hela tjugo år.
Om jag emellertid, såsom jag bort, betraktat alla dessa ting i förnuftets och religionens ljus, skulle jag hava insett, att det gives någonting, höjt över allt detta — en oförgänglig verklighet, som ligger till grund för livet och utgör dess mål; en verklighet, varav människan kan komma i besittning redan här i tiden, eller som hon åtminstone kan sträva till mitt under de många bestyren med tillgodoseendet av den äntliga tillvarons behov.
Men min förträffliga rådgivarinna var borta; jag liknade ett skepp utan roder, som endast kan driva för vinden. Alla mina tankar återvände i den forna strömfåran; mitt huvud fylldes av återvaknande erinringar från min förflutna äventyrliga levnad, till vilken jag nu med fördubblad kraft längtade tillbaka, och alla de olika sysselsättningarna inom mitt lantbruk och min trädgård, vilka hittills förefallit mig som lika många förströelser, hade nu förlorat allt behag för mig — de voro som musik för en person, vilken saknar gehör, eller som mat för den där ingen smak har. Kortligen, jag fattade det beslutet att upphöra med mitt lantbruk, sälja gården och återvända till London; ett beslut, vilket jag även satte i verket några månader senare.
Jag anlände till London i samma nedslagna och oroliga sinnesstämning, som allt sedan min hustrus bortgång vilat över mig. Jag fann intet behag i London, hade ingen sysselsättning där, ingenting annat att göra än flanera omkring som en dagdrivare, vilket sätt att använda tiden med skäl kan sägas vara det föraktligaste av alla. Det var även för min personliga del mest motbjudande av alla — för mig, som allt ifrån min barndom varit van vid ett verksamt och rörligt liv. Jag sade ofta till mig själv: Lättjan är livets drägg och lättingen mänsklighetens avskum, och sannerligen tyckte jag mig icke hava använt min tid bra mycket bättre, då jag hela tjugosex dagar varit sysselsatt med förfärdigandet av en enda planka.
Det var nu i början av år 1693. Min brorson, vilken jag, efter vad förut är berättat, satt till sjös och därefter givit befälhavareplats på ett fartyg, hade just kommit hem från en kort resa till Bilboa, den första han som egen kapten gjort. Vid ett besök hos mig omtalade han, att några köpmän av hans bekanta föreslagit honom att för deras räkning göra en resa på Ostindien och Kina.
— Och nu, farbror, tillade han, måste ni lova att följa med mig, så skall jag sätta er i land på er ö, ty vi ämna anlöpa Brasilien.
