så länge jag själv stannade, varefter det stode i deras fria val att återvända med mig eller för all framtid bosätta sig inom kolonien. Vidare medtog jag tvenne timmermän, en smed samt en mycket händig, uppfinningsrik man, till yrket tunnbindare men förfaren i flera hantverk. Så till dömes var han en skicklig vagnmakare och svarvare, ävensom krukmakare varjämte han förstod konsten att göra handkvarnar till malning av säd. Lägg härtill, att han ägde en icke så obetydlig färdighet i snickareyrket, och läsaren kan lätt förstå den benämning vi gåvo honom, nämligen »vår tusenkonstnär».
Utom dessa hantverkare hade jag med mig en skräddare, vilken anmält sig vilja som passagerare medfölja min brorson till Ostindien, men som sedermera anhöll att få slå sig ned i min koloni. Det var en mycket duglig karl, som blev oss till stor nytta, ty han visade sig hemma i flera andra arbeten än dem, som hörde till hans egentliga yrke.
Den laddning jag hade med mig utgjordes av (så vitt jag nu kan erinra mig, ty jag uppgjorde ej någon förteckning över den) en tillräcklig mängd linnevaror samt en del tunna engelska tyger till beklädnad åt spanjorerna, som jag väntade finna på ön. Förrådet var så stort, att det enligt min beräkning borde räcka till deras behov av kläder under en tid av minst sju år. Dessutom medförde jag hattar, handskar, skor, strumpor och alla möjliga slags klädespersedlar jämte sängkläder och husgeråd, isynnerhet
