308
Detta var ju ett förståndigt tal, men det lyckades oss snart att finna en utväg. Vi beslöto nämligen att medtaga ombord skrovet och innanredet till en slup, vars särskilda delar lätt skulle kunna hopfogas på ön, så att båten inom några dagar vore färdig att sättas i sjön. Vi överenskommo även att för detta ändamål skaffa oss ett pär timmermän, som voro hågade att landstiga på ön.
Jag behövde sannerligen icke lång tid att betänka mig, ty min brorsons enträgenhet samstämde så fullkomligt med mina egna önskningar, att intet kunde hindra mig från att fullfölja min avsikt. Och då nu min hustru var död, fanns det heller ingen, som bekymrade sig om. mina göranden och låtanden — ingen utom den gamla hederliga änkan, vilken också på allvar tog itu med mig i avsikt att bringa mig till förnuft igen. Hon föreställde mig min höga ålder, mina lyckliga omständigheter och resans faror; men framför allt bad hon mig tänka på mina späda barn. Alla hennes ord voro emellertid förspillda, ty lika oemotståndlig som min lust till resan var, lika orubbligt var även mitt beslut att sätta den i verket. Jag sade henne, att de inre påtryckningar, jag i denna riktning erfor, voro så starka och så sällsamma, att ett försök å min sida att stanna hemma skulle vara detsamma som att trotsa försynen. Hon uppgav då alla vidare försök att övertala mig och biträdde mig i stället, icke allenast med tillrustningarna för resan, utan även med ordnandet av mina familjeangelägenheter, liksom ock i omsorgerna för mina barns uppfostran.
För detta ändamål uppsatte jag mitt testamente och förordnade om min förmögenhet för mina barns räkning på sådant sätt och placerade den i sådana händer, att jag, vad än kunde komma att hända mig, vore fullkomligt säker på, att de skulle få ut sin rätt. Deras uppfostran anförtrodde jag helt och hållet åt änkan, för vars underhåll jag anslog en tillräcklig summa. Denna präktiga kvinna hade sannerligen hittills gjort sig förtjänt av mitt fullaste förtroende, och hon motsvarade det även hädanefter i lika hög grad, ty ingen moder kunde med större omsorg eller klokhet hava handlett sina egna barn, än vad hon gjorde med mina. Det gladde mig att ännu ett återseende var oss beskärt, så att jag blev i tillfälle att betyga henne min livliga tacksamhet för allt, vad hon gjort för mig.
I början av januari 1694 var min brorson segelfärdig, och den 8 gick jag tillika med min gamle vän Fredag ombord å hans fartyg, som låg för ankar vid Downs i Engelska kanalen. Utom den förut omnämnda slupen medförde jag en ganska betydlig last av allehanda varor, bestämda för min koloni. För den händelse denna senare ej befunne sig i ett blomstrande tillstånd, var det mitt beslut att icke lämna den, förrän jag bragt den därhän.
Först och främst medförde jag några tjänare, vilka jag ämnade kvarlämna som kolonister på ön, eller åtminstone låta dem arbeta där för min räkning,
