Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
317

Min brorson visade sig böjd för att mottaga penningarna, något som jag likväl ogillade, ty jag visste, vad det ville säga att bliva landsatt på en främmande kust. Hade den portugisiske kaptenen, som en gång upptog mig på havet, tjänat mig på det sättet, att han i ersättning för sitt besvär fråntagit mig allt, vad jag ägde, så skulle jag hava råkat i den yttersta nöd eller måst taga slavtjänst i Brasilien lika väl som i Berberiet, endast med den skillnad, att jag icke i förra fallet såsom i senare blivit såld till en muhammedan. Men vad den saken beträffar, så torde en portugis icke just vara en så mycket bättre herre än en turk; ja, i somliga fall torde han vara vida sämre!

Jag svarade därför den franske kaptenen, att vi visserligen tagit dem ombord å vårt fartyg för att rädda dem ur deras nöd, men att detta endast varit vår plikt såsom människor. Vi skulle själva önska att bliva på samma sätt räddade, i händelse vi råkade i en liknande belägenhet.

— Säkerligen, fortfor jag, har ni mer än en gång läst bibelns ord: ’Vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem’? Nåväl, min herre, vi ha icke gjort något annat för eder än vad vi tro, att ni skulle ha gjort för oss, om ni varit i vårt ställe och vi i edert. Vi ha tagit er upp till oss för att rädda er och icke för att plundra er. Det skulle vara en grym och hjärtlös handling av oss att beröva er det lilla, ni lyckats rädda undan branden, och så landsätta er och lämna er åt ert öde! Det vore detsamma som att hava räddat er från döden, endast för att själva göra oss till edra mördare — att hava räddat er från drunkning för att låta er lida hungersdöden! Därför, min bäste herre, skall ej det minsta av edra ägodelar fråntagas er ombord å detta skepp.

— Vad återigen, fortsatte jag, eder begäran att bliva landsatta under vägen beträffar, så innebär det den största svårighet för oss. Vårt fartyg är destinerat till Ostindien, och änskönt vi redan drivit så långt åt väster ur vår bestämda kosa — vilket säkerligen är en försynens skickelse till eder räddning! — är det dock omöjligt för oss att egenmäktigt ändra vår resa endast för eder skull. Min brorson, kaptenen på detta fartyg, skulle icke kunna försvara ett sådant steg inför redarna, med vilka han ingått lagenligt kontrakt att taga vägen om Brasilien. Det enda vi kunna göra för eder är att ropa an mötande fartyg, som äro stadda på hemvägen från Västindien; kanske kan det lyckas oss att träffa på ett, som medtager er till England eller Frankrike!

Första delen av mitt anförande mottogs naturligtvis med den största tacksamhet av de skeppsbrutna; men vid utsikten att nödgas följa med oss ända till Ostindien blevo de högligen bedrövade, vilket isynnerhet var fallet med passagerarna. De bådo mig på det bevekligaste, att jag, då vi ju ändå före sammanträffandet med dem drivit så långt västligt ur vår be-