Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/324

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

320

själva verket i en mycket beklagansvärdare belägenhet än de övriga; ty besättningen, som själv var driven till den yttersta nöd, kände intet medlidande med de arma passagerarna. Också trotsar det tillstånd, vari dessa senare befunno sig, all beskrivning.

Jag hade troligen aldrig fått reda på detta förhållande, om icke min nyfikenhet drivit mig att gå ombord på skeppet. Som vädret var vackert och vinden mojnat av, gick denna utflykt ganska lätt för sig. Andre styrmannen, som under för handen varande förhållanden måst övertaga befälet på fartyget, berättade mig, att i stora kajutan funnos tre passagerare, vilkas tillstånd var i högsta grad beklagansvärt.

— Ja, tillade han, jag fruktar till och med, att de sedan äro döda, ty jag har icke hört något av dem på över två dagar, och jag har verkligen dragit mig för att se till dem, enär jag varit i saknad av alla medel att bistå dem.

Vi skyndade genast till de arma människornas hjälp och gåvo dem, vad vi kunde undvara, och sannerligen skulle jag icke hava försett dem med livsmedel, även om jag för den skull nödgats övertala min brorson att anlöpa Virginia eller någon annan del av den amerikanska kusten för att skaffa oss själva ny proviant. Detta var dock icke av behovet påkallat.

Nu råkade emellertid de stackars utsvultna människorna i. en ny fara, ty de fruktade att äta för mycket på en gång, även av det lilla vi för tillfället kunde giva dem. Styrmannen eller befälhavaren ombord förde med sig sex män i sin båt, men de arma varelserna sågo ut som skelett och voro så medtagna, att de endast med svårighet kunde sitta vid årorna. Styrmannen själv var ordentligt sjuk av alla sina umbäranden, ty han förklarade, att han icke för sin egen del undanhållit något från de övriga, utan delat lika med dem varje munsbit, som de förtärde.

Jag gav honom genast föda men varnade honom på samma gång att äta för häftigt. Han hade likväl icke hunnit förtära mycket, förrän han kände sig illamående och måste upphöra. Vår läkare gav honom då litet buljong med några droppar uti, och sedan han förtärt denna blandning blev han bättre. Under tiden glömde jag icke de övriga uthungrade männen, utan befallde, att mat skulle givas dem. De stackars karlarna slukade födan med verklig varghunger, ty den långa fastan hade gjort, att de alldeles förlorat herraväldet över sig själva och snarare vore att förlikna vid rovdjur än människor. Isynnerhet tvenne av dem åto med en sådan utomordentlig glupskhet, att de påföljande morgon höllo på att få sätta livet till, efter att under natten hava svårt insjuknat.

Åsynen av dessa stackars människors nöd innebar för mig någonting mycket rörande, ty jag erinrade mig min egen svåra belägenhet, då jag först blivit kastad i land på den obebodda ön och icke såg någon annan utsikt