förnuftsskäl hava föga inverkan på en hungrig mage. Emellertid lyckades det oss att lugna dem och att utdela födan i småportioner ibland dem, så att de slutligen voro mätta och belåtna utan att hava tagit någon skada.
Men de stackars passagerarnas elände var av vida svårare art. Under närmare en veckas tid hade de icke förtärt en bit och flera dagar dessförinnan helt obetydligt. Den arma modern, som visat sig vara en kvinna med bildning och uppfostran, hade för att stilla sin sons hunger nekat sig själv det allra nödvändigaste, tills hon slutligen dukade under. Då vår styrman inträdde i kajutan, satt hon på golvet eller däcket, med ryggen stödd mot väggen och en stol på vardera sidan om sig. Hon tycktes vid första påseendet vara död, ty hon var blek och avtärd som ett lik, och huvudet hade sjunkit ned mot bröstet. Hon levde dock ännu, ehuru livslågan flämtade matt. Styrmannen talade till henne i uppmuntrande ordalag och sökte giva henne en matsked av doktorns soppa; härvid öppnade hon läpparna och upplyfte ena handen, men kunde icke få fram ett ord. Hon uppfattade likväl, vad styrmannen sade, och lät honom genom tecken förstå, att hjälpen kom för sent för hennes del; därefter pekade hon på sin son, liksom för att bedja styrmannen taga hand om honom. Icke desto mindre försökte styrmannen, som kände sig i högsta grad rörd över den sorgliga anblicken, att giva den arma kvinnan några matskedar soppa, vilket även
