322
Så snart jag väl hunnit få styrmannen, som vi nu kallade kapten, och hans män ombord på vårt fartyg, befallde jag därför vår egen styrman att med tolv män begiva sig ombord å det andra fartyget, medtagande en säck skeppsskorpor och fyra eller fem stycken torkat kött, för att därav tillreda en stärkande soppa. Ty utom de nämnda tre passagerarna funnos flera av besättningen ännu kvar ombord.
Vår doktor hade förständigat de med provianten avresande männen att koka köttet, innan de återvände, samt noga vaka över, att de utsvultna människorna icke finge äta det rått eller taga det ur grytan, innan det vore väl genomkokt. Därefter skulle det utdelas till dem i endast helt små portioner i sänder. Genom dessa försiktighetsmått blevo de stackars männen bevarade åt livet. De skulle annars hava dödat sig själva med just den föda, som var sänd till deras räddning.
Samtidigt befallde jag styrmannen att avlägga ett besök i stora kajutan och se, vad som vore att göra för de arma passagerarna därstädes. Vore de ännu vid liv, skulle han på det försiktigaste sätt giva dem förfriskningar, och för detta ändamål gjorde vår doktor i ordning en likadan blandning, som styrmannen på det främmande fartyget förut erhållit. Doktorn betvivlade icke, att de så småningom skule bliva fullkomligt återställda av denna anrättning, vilken på en gång utgjorde en kraftig näring och en kraftig medicin.
Jag kände mig dock icke tillfredsställd med allt detta, utan ville själv, såsom jag förut omtalat, övertyga mig om ställningen ombord å det främmande skeppet. Naturligtvis skulle jag då få en klarare uppfattning av det hela än genom blotta hörsagor. Jag bad därför kaptenen — såsom vi nu kallade fartygets andre styrman — åtfölja mig, varefter jag gick ned i hans båt och begav mig till skeppet.
Jag fann de stackars utsvultna människorna ombord i formligt uppror, emedan de icke ville vänta, tills födan bleve tillagad. Men styrmannen fullgjorde sin plikt och höll noga vakt vid ingången till kabyssen. Efter att förgäves hava sökt övertala dem till tålamod, måste han slutligen gripa till våld för att hindra dem från att intränga. Emellertid fann han rådligast att giva dem något till livs, innan den egentliga anrättningen var färdig, varför han tillsade kocken att göra i ordning några »flottbröd», d. v.s. skeppsskorpor, doppade i köttspadet, till utdelning bland de hungrande. De erhöllo var sin skorpa med uppmaning av styrmannen att hålla sig lugna, emedan han för deras egen välfärds skull vore nödsakad att tillse, att de icke fingo för mycket på en gång. Men alla föreställningar gagnade till intet, och hade icke jag och deras kapten kommit ombord i rättan tid och dels med goda ord, dels med hotelser hållit dem tillbaka, skulle de sannerligen hava skaffat sig tillträde till kabyssen med våld, ty ord och
