326
Vi befunno oss nu på nitton grader trettiotvå minuter nordlig latitud, och hade hittills haft en ganska god resa, vad vädret beträffar, änskönt vinden i början visat sig motig. Jag vill nu icke vidare fresta läsarens tålamod med någon utförligare berättelse angående de mer eller mindre oviktiga tilldragelserna under senare delen av vår resa; jag skall endast i korthet omtala, att jag den 10 april 1695 åter anlände till min gamla b ostad, ön. Jag hade icke ringa svårighet att återfinna den, ty vi nalkades den nu från en annan sida, än jag var van, och jag hade varken någon karta över kusten eller något landmärke att rätta mig efter.
Vi kryssade omkring i flera dagar och gingo i land på flera öar, belägna i den stora Orinoko-flodens mynning, men allt förgäves. Så mycket inhämtade jag emellertid av mina strövtåg, att jag fordom gjort mig skyldig till ett stort misstag beträffande arten av det »fastland», jag från min ö kunde iakttaga. Ty det visade sig nu icke vara något fastland alls, utan en långsträckt ö eller rättare en rad av öar, vilka lågo tvärs över den stora flodens väldiga mynning. De vildar, som hälsat på min ö, voro således icke av den stam, som vi kalla kariber, utan öbor.
I korthet sagt, jag besökte flera av dessa öar utan att träffa på den rätta. Somliga av dem voro bebodda, andra icke; på en fann jag några spanjorer, vilka jag antog vara bosatta där; men då jag gav mig i samtal med dem, fick jag veta, att de hade en liten båt i en vik i närheten, och att de begivit sig hit i avsikt att skaffa sig salt och om möjligt fiska pärlmusslor. De voro hemma på ön Trinidad, som ligger längre i norr, emellan tionde och elvte graden nordlig latitud.
Vi foro sålunda från ö till ö, än med fartyget, än med fransmännens förträffliga slup, den de beredvilligt avstått åt oss, då de sågo, huru mycket vi tyckte om den. Vid en sådan utflykt kom jag plötsligt till södra udden av min så ivrigt eftersökta ö, vilken jag genast igenkände. Jag lät skeppet ofördröjligen ankra utanför den lilla viken, i vars närhet min gamla borg var belägen.
Så snart jag fick sikte på den gamla välkända omgivningen, ropade jag på Fredag och sporde honom, om han väl kunde gissa, var vi befunno oss?
Han såg sig forskande omkring, men slog i nästa ögonblick tillsammans händerna, utropande:
— O, ja; o, där —o, ja; o, där!
Och så pekade han på vår gamla bostad, allt under det han hoppade och dansade som en galning. Sannerligen hade icke jag möda nog att hindra honom från att kasta sig i sjön och simma i land!
— Nåväl, Fredag, inföll jag, tror du vi ska’ träffa någon människa därborta, och vad säger du om ett sammanträffande med din far?
Vid dessa ord blev den hederlige gossen helt allvarlig och stod en stund
